Intervju
Hanna Järver har hittat lugn i livets tumult
Publicerad: 27 juni 2018 av
John Jonsén
När Hanna Järver släppte debutalbumet So Long blev det tydligt att hon har en viss kärleksrelation till Göteborg som stad – både med generella referenser, men också till specifika hak som Yaki-Da. Nu har Göteborgs gensvar varit positivt, minst sagt. Efter de dubbla kvällarna på Oceanen i maj och P3:s klubbkväll på Trädgår’n några veckor senare har Järver blivit ett hushållsnamn när bokningarna regnat ner över Göteborg – snart ser ni henne på Festival Del Mar, Styrsö Festival och Liseberg. Sedan releaseturnén på Oceanen är det ungefär sex spelningar under loppet av fyra månader som hon river av.
Lyckligtvis så har Järver gjort sig väl förtjänt av så många möjligheter att bli sedd. Efter det explosionsartade genombrottet med Närke var det bara en tidsfråga innan hon skulle byta ut intima klubbgig mot större festivalscener, och So Long har nog mycket djup och själ för att den katalysatorn skulle skapas. Att hon har en ljus framtid framför sig är knappast en överdrift. Trots den vemod hon ofta avhandlar i sina texter så möter vi en oväntat glad Järver på Studio HPKSM i Göteborg.
Du känns mycket mer avslappnad på So Long än vad du gjorde innan, på Närke till exempel. Då kändes det som att alla känslorna spottades ut med en rastlös energi, och nu är det mer så allt finns kvar, men de flödar ut på ett annorlunda avslappnat sätt. Känner du dig lugnare nu?
Ja! Alltså ja, verkligen. De här två åren sedan Närke släpptes har varit väldigt speciella. Det har varit mycket insikter. Jag slutat jobba med lite folk och gått tillbaka till att lita på min egen magkänsla. Jag kan slappna av i vad jag kan och har hittat ett lugn i mig själv. Kring Närke var jag bestämd med vad jag ville i intervjuer och allt, och när folk runt omkring berättade för mig ”hur det ska vara” så kände jag mig immun mot det. Att man har så mycket integritet. När allt är nytt blir det väldigt lätt att tänka att jag måste säga något som blir en bra rubrik. Och så känner jag inte nu. Jag bryr mig inte på samma sätt längre.
Du är mer dig själv nu än någonsin förr, kanske.
Ja, men jag känner mig mycket mer avslappnad. Det är framför allt de senaste månaderna som det har släppt. Skön känsla.
Hur kommer det sig att du döpte albumet till just So Long?
Väldigt enkel förklaring – det är min favoritlåt på skivan. Den var den sista som jag skrev till So Long, och när den var klar så kände jag att aha! Nu förstår vad jag det här albumet är! Innan så hade jag inte riktigt greppat det, men när jag hade skrivit den så var det som att allt bara föll på plats.
Fanns det någonting mer symboliskt-
[skrattar] Jag förstår vad du är ute efter! Nej, titeln får stå för hur livet är just nu.
Som att allt det gamla är bakom dig, och nu är det bara framtiden? Som ett första kapitel, och Närke var prologen.
Mm, typ så. Nästa gång jag kommer tillbaka får vi se vad som händer. Alltså, jag har inte något storhetsvansinne, men jag har extremt mycket idéer och grejer i huvudet nu. Jag är sugen på mycket olika projekt och så.
Så du sitter redan och planerar det svåra andra albumet i huvudet?
Jag har börjat skriva en del till nästa album, men det är fortfarande det att jag försöker att inte måla in mig i ett hörn, eller tänka att det ska vara på ett visst sätt. Det var det jag försökte göra i början när jag skulle skriva det här albumet, men det var bara så… kontraproduktivt. Så jag försöker att vara fri, så får vi se vad det blir.
Under nästan hela din karriär så har du beskrivit Göteborg som någon sorts alternativ framtid, och det känns som att du sjunger mer om Göteborg än Stockholm på skivan. Yaki-Da under titelspåret, Nu är du Göteborg, under Jävla 80-tal… Finns det någon mystik med Göteborg, eller vad är det som drar dig hit?
I gymnasiet sade jag att ”jag ska INTE till Stockholm, jag ska till Göteborg!”. Och sedan blev det inte så. Sedan dess har jag haft en hatkärlek till Göteborg. Jag älskar Göteborg som stad, men många av mina nära vänner har flyttat hit och så har jag känt att ”varför bor ni i Göteborg?!”. Det är så dyrt att åka tåg hit! Men jag har haft några viktiga personer för mig som har bott här, så det har varit lite störigt. Och dels så är det en sån jävla fin stad.
Men tror du att ditt liv hade sett annorlunda ut om du hade hamnat här i stället för Stockholm?
Säkert, eftersom hela min musikkarriär började i Stockholm och jag har jobbat med folk som bor i Stockholm. Så jag vet inte hur det hade varit. Jag har ingen aning. Hur blir man om man bor här?
Ja, du. Börjar spela pop med gitarrer kanske?
Men det gör jag ju redan!
Ja, apropå det här med gitarrer. I media så syns inte ditt liveband utåt så mycket förutom när du spelade på Go’kväll till exempel, men de har blivit en mycket mer vital del i din musik. Nu har du låtit andra musiker spela in material till skivan, till exempel. Som exilörebroare känner jag åtminstone igen Filip Brun, från monikern Filip Fjäril som han hade förr. Berätta om de andra i livebandet!
Ja, nu är det Filip Brun kvar. Eller ”kvar”, det är inte som att jag har kickat någon. Sedan är det Timo Krantz från Linköping som spelar synt och arr. Senaste tillskottet är Erik Jonsson på bas och han är väldigt bra. Stockholmare, då. Sedan är det Pontus Hillgren, som är från Vänersborg.
Hur kom det sig att du valde dem?
Filip har varit med i fyra år, så han har varit med länge. Det är ett ganska nytt band, Timo har bara varit med sedan i höstas. Han kände Filip sedan innan, spelar väldigt fint och fattar bara grejen. Pontus och Erik har jag lärt känna ganska nyligen, men det är också bara gemensamma vänner och tycker att båda av dem är jävligt grymma musiker. Nu när vi åkte till Umeå och spelade på Go’kväll så var det första gången som vi åkte iväg som det nya gänget, om man säger. Det kändes riktigt bra i magen. Vi kommer ha det så jävla kul. Och det är halva grejen.
När jag såg på Go’kväll-framträdandet så upplevde jag att det var en helt annan dynamik i jämförelse med den gamla liveuppsättningen. Till exempel Nu är du Göteborg, den live-tagningen var ju helt sinnessjukt vacker. Man blev helt paff.
Vad roligt! Jag kommer från en bakgrund att det ska låta som på skiva, men sedan har jag insett de två senaste åren att jag inte alls vill göra så. Så det har varit mitt mål att den här turnén skulle vara helt live. Och jag känner inget kontrollbehov över den delen. Skivan har jag styrt och ställt och gjort min vision, men live vill jag bara utnyttja att alla är så jävla bra. Det är väldigt viktigt med vi-känslan.
-
Har det varit en utmaning att lyckas balansera det maximalistiska och elektroniska från Närke med låtarna från So Long live?
Det har gått förvånansvärt bra. De gamla låtarna är väldigt mycket roligare att spela i den här sättningen. Först kände vi ”Okej, vad fan gör vi med Närke?”, så blev den värsta rockig! Det känns som att det har gått väldigt bra att översätta.
Är det någonting på So Long som du känner dig extra nöjd med? Eller känner du så för hela skivan?
Det är väl lite grejer här och där, men… Det är någonting med La Neta. Jag tror att det är min favoritprodd. Jag tycker att den låter väldigt bra, om jag får säga det själv. Annars är det så svårt. Det är lite olika grejer på olika låtar, men jag är nöjd med helheten. Tråkigt svar, men så är det. Sedan är det vissa låtar som jag känner att texterna blev riktigt bra, som på So Long.
Känner du att det finns något genomgående tema i att du förut, i Anekdoter, sjunger om tv-spel och nu smyger in The Last of Us under just So Long?
Just det, jag har faktiskt aldrig spelat det. Jag har bara velat spela det i flera år och tjatat på folk, men det blir som aldrig av. Och alla säger att det så jävla spännande och jag är en sån extrem tävlingsperson. Plus att jag gillar tv-spel och datorspel. Och jag gillar skräck och läskigt. Och jag har hört att man ska sitta i ett mörkt rum med projektor och spela det. Så om någon kan styra det så skulle jag bli jätteglad. Till nästa födelsedag kanske?
Jag måste bara fråga om Jävla 80-tal. Det känns nästan som att den är riktad mot en specifik person. Är det så?
[skrattar] Det finns ju personer som den stämmer väldigt bra in på, men sedan är det kanske lite av en stereotyp. Jag skrev den när jag väldigt irriterad på en person, men den passar in på fler personer. Typ män i 35-36-årsåldern…
På Närke sjunger du väldigt mycket om klubben Satin, har du varit någonting där på sistone? Hur känns det att vara där nu när du har avhandlat ämnet och gått vidare?
Jag har haft så jävla mycket nostalgi kring Örebro, men jag vet inte om det har att göra någonting med att jag har skrivit om det så mycket, eller om det bara är att jag har blivit lite äldre och att det var länge sedan jag bodde där. Men jag känner mig ändå lite mindre nostalgisk. Innan kunde jag gå på varje gata och känna ”åh, här gjorde jag det här och det här”. Jag spelade där med Beatrice Eli, och det var superkul. Men jag känner mest att det är kul att vara där. Jag har ganska mycket vänner kvar där. Och Satin, ja… Det var ett tag sedan. Men jag har absolut varit där. Det är inte riktigt samma känsla att vara där nu. Jag känner mig mest gammal.
Det känns som du börjar närma dig lite av en quarter-life crisis, men du tar det med sån lätthet på något sätt. Det är som att du har accepterat att du är 25 – att du är gammal, men ändå inte gammal. Att du har hittat ett lugn i det.
[skrattar] Jag är inte säker på hur starkt det där lugnet är egentligen, men jag har haft konstant ålderskris sedan jag var 18 ungefär. Jag tänker väldigt mycket på döden och har lite dödsångest. Men i och med att den har varit konstant så länge så är det vad det är. Det är ändå någonting nice med att vara 25, tycker jag! Jag önskar att man kunde stanna här någonstans mellan 25-30 ett tag till, för det känns som en så bra ålder. Man känner sig inte superung, men känner sig ändå lite visare och lite lugnare. Ska försöka njuta av det.
Har du en bucket-list?
Nej, men jag har lovat mig själv att säga ja till allt kul. Jag har varit så himla fokuserad i många år och varit så jävla upptagen kring musiken. Det vill jag fortsätta att vara, men det känns som att jag har varit bra på att säga nej till väldigt mycket och dragit någon ursäkt. Men nu känner jag mig väldigt öppen för nya saker, allmänt. Både musikprojekt och annat i livet.
Är det något konkret projekt i livet du vill genomföra innan du blir 30?
Nej, det tror jag inte. Det vore en världsturné i så fall.
På låten Stannar hela helgen medverkar en annan Närkebo, Johannes Räihä. Går ni way back, eller är det en ny bekantskap?
Vi lärde känna varandra i Stockholm, men precis när jag hade flyttat upp. Så det var verkligen typ första veckan och vi hade massa gemensamma vänner, så att vi har känt varandra sen då. Typ sex år.
Men hur kom ni i kontakt med varandra? Vad var det som förenade er?
Han är en extremt rolig person, och så väldigt öppen. Första gången vi pratade så hade vi så himla kul. Han är väldigt speciell, på ett nice sätt. Han är lätt att lära känna. Han har släppt sina första två låtar den här våren och det kommer en EP snart som är jättejättefin och han sjunger så magiskt. Vi känner samma folk, så det känns väldigt naturligt att han är med på skivan.
Du nämnde att producent-biten var din favoritdel av att skriva So Long – är det någonting som du kommer vilja göra för andra musiker?
Ja, jag har tänkt mycket på det senaste året. Framför allt nu när jag gjorde klart skivan för att jag hade så jävla kul på slutet. Att skriva en platta tar mycket energi, man skriver mycket dålig musik och det blir en väldig bergochdalbana. Sedan på slutet var det verkligen intensivt producentjobb, och det var så jävla kul. Det var så lustfyllt och lekfullt på ett annat sätt. Så då kände jag att shit… det här vill jag ju göra mer! Det här mår jag ju bra av att göra! Men om jag skulle producera någon annans låtar så skulle jag behöva göra ett samarbete med någon som verkligen behöver en producent, för att hen inte kan producera, men att man tillsammans har en nice vision. Hellre det än att sitta i sessions och behöva skriva för vem som helst.
Så du suktar inte efter Jocke Berg-drömmen, att skriva soundtracket till nästa Bilar-film?
Nej, exakt. Jag funkar inte så.
Tror du att du någonsin kommer göra det?
Ibland så har jag tänkt att ”någon annan kanske ska få det här”, men nej, jag vill ha det! Varför ska jag ge bort saker? Jag använder det själv i stället. Så nej, jag tror att jag är för uppe i mitt eget huvud. Det blir för känslomässigt. [skrattar] Jag tycker inte att det är kul om jag inte får vara med.