De flesta stora svenska städer har en popartist som alltid lyckas representera en stad helt perfekt. Göteborg har Håkan Hellström som inte kunde låta bli att referera till en plats eller en gata även om hans eget liv hängde på det, både Stockholm och Eskilstuna har Kent, Norrköping har Markus Krunegård – listan kan göras oändlig. En stad som blivit totalt bortglömd av pop-Sverige är Örebro. Ingen har velat romantisera Hjälmarens pärla med den inlevelse och detalj som staden faktiskt förtjänar, för tro det eller ej, det finns så mycket berättelser och upplevelser ifrån Närkes hjärta som bara väntar att få bli omvandlade till poplåtar.
Entré: Hanna Järver. Långt innan hon började skriva låtar om sin hemstad var hon redan en fullfjädrad musiker vid debutsläppet Smutsen, men i samband med att hon hittat en skattkammare proppad med pophits under skrivandet av Närke känns det som att Järver funnit den perfekta balansen mellan erfarenhet och nostalgi. Hela det femspåriga släppet fullkomligen osar av ren koncentrerad talang, där det knappt finns en bortslösad sekund.
Redan när den massiva första singeln Anekdoter landade började hon avlägsna sig ifrån lätt jämförbara syntpopartister som Little Jinder eller Zhala, genom att omfamna ett kargt och smått atmosfäriskt sound med en varm och ständigt pulserande grund. Istället blev hennes referensram betydligt mycket närmare Jonathan Johanssons midvinternattskalla Klagomuren och med tanke på deras protegé/mentor-förhållande är det egentligen ingenting konstigt, men oavsett jämförelser kändes spåret som en frisk vind i det svenska musiklivet.
Samma ljudbild reflekteras på resten av Närke och lyckas vara lika koncis och genomgående som den ständigt bubblar av liv. Det beror inte bara på att textförfattandet är i samma målande narrativ (hon förtjänar faktiskt en guldstjärna för att hon refererar till Örebros enda rimliga nattklubb Satin – inte bara en – men två gånger under EP:n), men att varje låt känns lika ungdomligt relaterbar oavsett scenario, där musiken konstant speglar humöret. Det kan vara allmänt kaxigt tillbakablickande på en stad med för mycket personlig historia som under Allt & ingenting, eller som på Kan nästan lova: en perfekt summering av ett hångel på en hemmafest.
Tillsammans med den dansgolvsoptimala Alabamatröjan kulminerar all tematik som behandlats under EP:n i en enda storslagen summering – ungdomligheten, kaxigheten, kärleken och alla dansanta uttryck bildar titelspåret Närke. En fullkomlig knockout. Allt ifrån percussiondetaljerna i första versen och det omänskliga drivet som genomsyras överlag till den makalösa refrängen utgör det mest välskrivna avslutet på länge – för när en låt lyckas få en att gråta, dansa, skratta och att vilja sprängas av ren och skär pepp har den fullbordat sitt syfte. Det är det solklara beviset på att Järvers framtida storhetstid vilar tydligt på horisonten. Hon har lyckats ta bekanta och tidsbeprövade delar av den svenska syntpopen, skurit bort allt överflöd och levererat fem spår som är perfekt vävda med varandra in i varje söm. Inte bara är hon artisten som Närke förtjänar, men som hela Sverige behöver.