Inför singelsläppet av Manna Manna i höstas sa Hanna Järver till oss: ”Det är förvånansvärt lätt att tappa bort sig själv när folk ska tycka massa saker om ens musik. Allt som har spelat nån roll det senaste året är min egen känsla och att våga lita på den”. Därmed: det som tidigare har skrivits om Järvers verk under veckorna sedan det släpptes, det allra mesta med strålande kritik, åt sig. Jag kommer inte att tycka en massa, om än lite. Snarare handlar den här texten, och So Long behandlar detsamma, om någonting annat än musikkritik. Sentimentalitet. Nostalgi. För hörnstenen i det här popverket är just nostalgi, det är vad allt brus omger sig kring, det lilla hjärtat som ligger och tickar bredvid.
På 1700-talet skrev en läkare om soldater som drabbats av nostalgi: ”De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan…” 2018 har ingenting förändrats – nostalgi är någonting konstant, någonting inbakat i vårt allra innersta, lika starkt och varmt och blött och löjligt som någonsin förr. Vi rör oss i ett tidevarv som under en blinkning monumentalt förändras – hur skulle man kunna ignorera de få ögonblick av total salighet som dröjer sig kvar i minnet och lovar någonting helt annat än det man ser framför sig nu? Hur kan man inte bli sjuk av bara tanken? Det handlar inte ens egentligen om samhällssituationen i So Long – det handlar, som Järver uttrycker det på Nu är du Göteborg, ”alltid om frihet och att vägra växa upp”. Det är förenklat att drömma om det när man börjar närma sig 25, men lite av poängen med nostalgi är ju, någonstans, att det är förskönade minnen. Det förflutna, både det upplevda och verkliga, existerar som både en morot och en smäll på käften, det är en önskan om att få återuppleva det man uppfattade som hemma men ger samtidigt en insikt om att det är förlorat. Och även om smärta någonstans är inräknat i minnesbilden är smärtan formulerad som känsla endast, romantiserad. Denna fåfänga längtan efter en upplevd utopi, ohållbar då och onåbar nu.
Navet i Järvers musik är längtan – efter någonting enkelt för en gångs skull, efter drömmen om en sista minuten till Madrid (den som aldrig blev av), efter känslan av ett självklart sammanhang. Där är Zion i synnerhet kärnfull, där ett mytologiskt land ramar in narrativet om utslagna drömmar. ”Lovat sen 2009 vi ska resa någonstans / Aldrig tagit oss längre ner än Malmö högre upp än Stockholm / Sommaren ska komma / Zion växer hela tiden”. Det måste bli varmare, utopin måste uppfyllas, någonting måste bli på riktigt. Men timmarna fortsätter snurra och livet rinner ifrån en, bort från allt det man trodde att det skulle bli innan alla skaffade egna liv bortkopplade från centrum. Det enda som återstår är en växande idé om det land där tonårsdrömmarna är uppfyllda.
Man vill att livet ska vara som Vänner, men det verkar sluta som BoJack Horseman. Man väntar på att skickas hem, likt soldaterna med sjuklig nostalgi, för att bli frisk. Men hemmet existerar inte längre. Det vackra i So Long är att Järver ständigt återkommer till insikt kring det utan att för den sakens skull hamna i en förväntad dramaturgisk kurva. I So Long, och i livet efter ”nästan-tjugo”, finns ingen sådan. Det finns insikt, känslomässigt återfall, tillväxt, odlandet av någonting nytt, återfall igen. Hon sjunger ”Skrivit dagbok sen jag var fjorton / Ser ingen skillnad ändå” framåt slutet på albumet och kapslar med det in tiden – och avsaknaden av den.