Har Yelle någonsin varit bättre?

Yelle, Strand

Betyg: 9/10

Våra vägar har korsats, inte bara en eller två gånger det senaste året, det här är fjärde gången. Ska det vara möjligt, men framförallt ska det vara möjligt att gå från bra till ännu bättre? Varje gång vi möts slås jag över hur lättflörtad jag är, det räcker med några enkla fraser på franska och några beats så har man rott mig i hamn. Och för varje gång som vi möts, blir de där fraserna än mer betydelsefulla, trots att min franska är i sämre schack än Julie Budets charmiga, men knackiga engelska. Att showen är identisk med de tre tidigare är inget problem, snarare själva styrkan, och till skillnad från så många andra, blir det aldrig slentrianmässigt. Inte ens i närheten.

Med sina två skivor; Pop Up och Safari Disco Club har Yelle samlat på sig ett register som får clubkidsen att koka, men även 40-åriga morsor att hemskt svänga på höfterna. Visserligen har allt sin charm. Från S’eteint Lo Soleils ljuva toner till svängiga Je Veux Te Voir, och allt däremellan.

Men det är atmosfären som gör det. Kön som inleddes redan klockan fem är brutal, och likt Way Out West-köerna ringlar den sig flera hundra meter så att hoppet känns väldigt långt borta för de som befinner sig allra längst bak. Och det är långt ifrån alla som kommer in. Innanför dörrarna på Strand, eller Safari Disco Club som det borde heta efter en kväll som denna, pulserar elektroniska vibbar i en fullproppad lokal. Ölglasen flyger i luften, händerna är  nästan i taket och glasögonen immar igen. Stämningen är maxad, och frågan är om Yelle någonsin varit bättre? Värt att notera är att kön åtminstone är hundra meter, när spelningen nått sitt slut.