Harald Björk
Emmabodafestivalen, 26/7-2013

Klockan är tjugo över fyra, det har just börjat ljusna. En lätt dimma ligger över festivalen och en i mitt camp är precis i slutet av sin ecstasytripp. Globular har nyss avslutat sitt set vid Kojan och en relativt ihärdig men liten skara väntar på att Harald Björk ska ställa sig bakom dj-båset vid Kojanscenen. Det är kanske fem personer som ropar ”Harald Björk, Harald Björk, Harald Björk” tills de märker att de inte får någon respons från resten av publiken och ger upp. Det känns rätt dött här.

Kojan 04.20 är en plats för försenade kvart i tre-ragg och det märks av. De flesta som är här verkar bara vara här för att de inte har någon annanstans att vara och resten är här för att få hångla. En liten procent är väl kanske här för Björk, men det känns knappt av. Alla här verkar vara i slutet på sin ecstasytripp. Redo nog för att stå upp men trött nog för att inte gå in för det fullt ut.

Poängen med Harald Björks musik är att den har en ständig puls och tempo, ett konstant hjärtslag – men med inslag av en hjärtsjukdom. Det som förhöjer och gör den så otroligt intressant är de olika ljud han använder för att skapa det där genomgående tillägget till den stadiga rytmen. Live blir det ännu mer tydligt. Live är det så svärmiskt och så stort att blundar man blir man nästan yr. Men det är lite det. Öppnar man ögonen ser man en liten otaggad folkmassa som för det mesta dansar mest för att hålla värmen. Det här är fel scen och fel tidpunkt för Björk. Han förtjänar en tid då människor inte ser honom bara för att hålla värmen och för att haffa, han förtjänar ett publikhav som är där för endast honom och hans otroligt välproducerade melodiska, melankoliska techno. Trots att Kojans neonfärger och områdets utsmyckning bidrar till den drömmande och överväldigande känslan i hans musik så är det fel scen och fel tid och det gör allting så mycket sämre än vad det skulle kunna vara.

Hans framträdande i sig, hans scenpersonlighet, detaljer utöver musiken, är inget över det vanliga men det är svårt att uppnå, även just med tanke på omständigheterna kring scenen. Plus att hans musik gör sig bäst utan ord och utan försök att egga igång en publik, det är alldeles för rent och hypnotiskt för det. Musiken ska bara tas in. Men det går inte att komma ifrån att det skulle kunna vara så mycket bättre och överväldigande under andra omständigheter. Ska Harald Björk spela Emmaboda igen ser jag fram emot att se honom på Skogenscenen om några år, där hans musik kan få precis den sortens genuina bekräftelse den förtjänar.