Hårdrocken fascinerar och inspirear

Det är festivalsommar, och i år kan vi nog verkligen säga att det är såväl popsommar som hårdrockssommar. Hårdrocken känns mer given i de svenska hemmen än någonsin. Utbudet är benhårt. Giganter som Iron Maiden och Metallica gästar ett kokande Ullevi, vilket enbart är en liten del av det smörgåsbord som finns att tillgå. Buffébordet rymmer namn som Sweden Rock, Metaltown, Rockstad:Falun, Muskelrock, Getaway Rock.. Listan kan säkerligen göras betydligt längre.

Inom popens värld är tendens glasklar; syntharna har fått ett uppsving. Kanske bidrar kontrasterna mellan pop och rock att många faller tillbaka till den mer gitarrdrlvande musiken? Men rock och hårdrock skiljer sig avsevärt.

Intresset för hårdrock har inga gränser, oändligheten har tagit över och på tronen står Nirvana med Drain You rätt i fejan. Grunge, men ja, whatever. Förra sommaren var festivaldöden påtaglig, i år är det nya bullar. De flesta hårdrocksfestivaler klarade sig galant även då, med undantag för Rockweekend, och i år känns de ännu starkare. De flesta festivaler känns en aning mer kontrollerade och organiserade i år efter förra årets stora snackis om ”festivalernas ekonomi”.

Metaltown passerade för ett tag sedan hela 21 000 biljetter, Sweden Rock hade lapp på luckan för åttonde året i rad. I sedvanlig ordning har de lyckats få till ett tajt och starkt program, men det är inte enbart programmet som avgör. När vi mötte upp Jonte Samuelsson bokare på Rockstad:Falun diskuterade vi hårdrocksfenomenet, och han antydde att faktorer som att hårdrockare är mer trogna sin musik, och att de tillhör en generation som till och med köper skivor oftare. Just hängivenheten skiljer popen och rocken åt, och här snackar vi troligtvis flera dimensioner. Trots att Ozzy lirade i Globen för ett år sedan är han givetvis den stora stjärnan på årets Sweden Rock, och bara det att Judas Priest gör sin sista Sverigespelning någonsin på Sweden Rock är stort. Till och med fantastiskt. Men band som Saxon som fortfarande turnerar flitigt lirar inför publikhav många andra skulle kunna drömma om, och då lirar Saxon minst en gång per år i vårt avlånga land, och det känns ändå inte utvattnat. Med nitar och läderjacka funkar det mesta.

Subkulturerna inom popen blir bara fler, vi snackar om nightbus, chillwave och witch house. Det är termer som inte ens fanns för tre år sedan, nu är det ett krav för att kalla sig hipster eller indie. Genreövrskridningarnna och trender är betydligt känsligare för popsnören än hårdrockare. Givetvis finns det olika typer av hårdrock som melodiös powermetal a la Children Of Bodom eller deathmetal a la Entombed och Morbid Angel, men det föds inte lika nya genrer på samma sätt. Det är fascinerande och troligtvis en starkt bidragande anledning till att hårdrocken omfamnas av en större hängivenhet.

Snittåldern för hårdrock är något äldre, kollar vi på Sweden Rock är snittet troligtvis över 30 år, och det snittet hittar vi inte på någon annan festival. Way Out West är troligtvis närmast, som troligtvis har en snittålder någonstans runt 23-27 år. Men i år kanske popälskare som passerat 25 intar festivalerna igen? Way Out West lockar med britpopens allra finaste i Pulp och funklegendaren Prince, medan Bob Dylan ska frälsa Borlänge. Det är dock Hultsfred som tagit upp kampen på allvar när man bokat in Morrissey, The Prodigy, Erasure, Primal Scream och Suede. Samtliga tilltalar en något äldre publik, och kanske är det dags för en äldre publik att inta Hultsfred? För nostalgiker är det ett mekka med stort M, men även den trendiga finsmakaren som hänger på Pitchfork 24/7 bör hitta ett och annat i Hultsfreds line up.

Nu i veckan kommer System Of A Down få hela Göteborg i gungning, och 25 000 själar kommer uppleva ett av sommarens allra mäktigaste ögonblick. Det går inte att blunda för dess storhet. Rocken är hetare än någonsin.