Hashish
Emmaboda, 27/7 – 2016

Så som namnet antyder är Hashish inte din vanliga dansmusik. Emmabodamusik, javisst, men bandet levererar snarare leviterande xylofonsolon än droppande basgångar. Framför allt förflyttar Hashish festivalbesökarna bort från Emmabodas neongröna skogar till Londons psykedeliascen från 60-talet.

Med Fly öppnar de konserten för det 20-tal personer som står vid scenen. Ingen av parterna vet riktigt hur de ska bete sig, den lilla publiken svajar försiktigt och bandet på scenen zonar in i sina instrument. Låten flyter ut ur högtalarna lika felfritt som om det vore playback och den svävande musiken prickar hela tiden rätt. Men även om musiken är oklanderlig är det inte riktigt det man vill ha – i så fall hade man lika gärna kunnat stanna hemma. Medlemmarna i Hashish kollar nedåt och rakt fram, men sällan åt publikens håll.

I nästa låt är det dock något som skiftas. Musiken blir tyngre, ännu mer inåtriktad, men denna gång till allas fördel. Fler lockas dit av de hypnotiska slingorna och vad som tidigare tolkades som trist scennärvaro tolkas nu som djupgående koncentration. Hashish drar ner resten av omgivningen i sin undervattensmusik och det känns helt plötsligt rätt.

Förmodligen hade alla dragit nytta av att scenen vore mindre. Musiken som spelas hör hemma på en saltstänkt klippa eller en blomstrande äng – var som helst förutom på en platå med järnbarriärer. Stefan Kéry, Hashishs kreativa hjärna, bedyrar att bandet verkligen är tacksamma för att vara här. Han drar referenser till bandets namn och att vi står på gräs. Alla småskrattar. Trots att hans förnumstiga stockholmska smått drar ner den spirituella ljudbilden bidrar detta till att något slags band bildas mellan artisterna på scen och människorna vid den. Nu dras den lilla publiken till nytta av istället för att det blir ett fiasko.

Hashishs musik är som bäst när den är minst spirituell och nu börjar det lysa igenom. När den närmar sig tidiga psykedeliahjältar istället för Enya. Under gitarrsolona skiner bandet som starkast och befäster idéen om att inget instrument är lika känslofyllt som elgitarren. Här syns kärnan i Hashish och det nu finns få som inte groovar med till musiken. Trummorna är ständigt med och backar upp de andra instrumenten, underbart taktfasta och lekfulla på samma gång. En annan spännande beståndsdel i denna orkester är xylofonen som någonstans i mitten av konserten ger sig ut på ett plinkande solo. Ett lite för långt sådant kanske, men herregud, det är inte var dag man får höra ett xylofonsolo.

Den där känslan av sällsamhet är genomgående under hela konserten. De abstrakta ljusspelen förstärker förnimmelsen av att man faktiskt är på UFO i 60-talets London – blundar du ögonen är du där på en millisekund. Det är bara när du öppnar ögonen igen och står vid en halvtom scen på Emmaboda som förtrollningen bryts. Men när bandet i slutet av konserten delar ut tröjor och LP:s till de utsträckta armarna i publiken känns Emmaboda rätt bra det med.