Hästpojken
Festival del Mar, 29/6 – 2018

När jag berättar för en polare att Hästpojken nog är mitt favoritband skakar hen på huvudet, flinar och säger ”herregud”. Varför är det så? Är det själva matchningen som skaver: jag och de? Är det ute med Hästpojken? Har de någonsin varit inne? Eller är det där skon klämmer: att de som eventuellt är lite för unga för att svara på den frågan utifrån egen erfarenhet förväntas lyssna på annat?

Jag funderar på denna besynnerliga företeelse medan bartendern serverar en näve lättsaltade chips i en modern träskål för blygsamma 45 spänn. Det är dock egentligen det enda jag (gnällspiken) har att klaga på – solen skiner och ölen är kall. Så att säga. ”Oceaner av skit” (Hästpojken) bor liksom slummen ”invärtes i eder” (Tranströmer).

Det råder oklar stämning under spelningens två första låtar. Elissons mick strular, så det blir Bolméus röst och gitarr som får stå för de båda. Elisson säger senare (några låtar in, när ljudet inte direkt bidrar till den mysiga stämningen men åtminstone stegrat från snudd på obefintlig) att han hoppas att ingen missat att spelningen skulle vara akustisk och därmed känna sig besviken. Jag tvivlar på att någon i publiken är benägen att känna en sådan fundamental känsla – det sjungs mest vänligt med i de vänliga låtarna från Hästpojken är död.

Således är det inte direkt läge för moshpit när Caligula spelas, även om det är väldigt bra. Jag undrar hur det kändes att stå i publiken för tio år sedan och vilka bandet var då (i ett Youtube-klipp från 2008 är de sig rätt lika ändå, så när som på Bolméus enorma 00-talssjal). Att vakna, känna sig trött och till och med lite full är ju lika tidlöst som ångesten inför att tiden går. Det är så förutsägbart av mig att kalla Elissons plåster i pannan symboliskt men det är exakt vad det är. ”Ibland tänker man ju på att man skulle vilja vara någon annan”, säger han. ”Man tänker kanske på det varje dag. Men det där går ju inte att förändra”. Jag e jag. Det är en lika stor klyscha som att vara en packad indieman från Göteborg. Jag skiter i det. Hästpojken är bäst. Och vem fan är annat än en gigantisk klyscha? Ingen. ”Man vill ju vara lycklig i stunden” – och så vidare. Vid ett tillfälle pratar Elisson i gåtor om båtar, något om att han ”hade velat vara på varenda en av de som står utanför” (?). Instagram avslöjar att han precis skaffat en (eller om det är ironiskt, jag har faktiskt ingen aning, dagens generations största problem sägs ju vara att de inte förstår ironi), det handlar kanske om det.

Undertecknad är av begripliga skäl den enda som halvskriker ”en gång till!” när duon och keyboardisten, som för övrigt utgjorde en av spelningens höjdpunkter, lämnar scenen. Det är inte den viben. Jag är emellertid motsatsen till besviken – på ett fundamentalt sätt. Och även om den krävde en akustisk liveversion får jag lov att be om ursäkt för all skit jag snackat om Family Man.