Hästpojken
Hultsfredsfestivalen, 14/6-2013

Med Hästpojken kommer solen till Sigtuna för första gången på riktigt. Passande också, med tanke på den somriga P3-poppen de levererade med senaste alstret En Magisk Tanke. Sommarvin, Brinner och framförallt Samma Himlar är alla fantastiska låtar som bara skriker sommar. Att de slagit igenom på lite bredare front i år märks också på publiken, visserligen har de alltid lockat sina besökare, men inte alla har insett storheten med Martin Elissons fantastiska texter. Det är ändå en beskedlig skara som begett sig dit, och ett stort antal sitter och gottar sig med langos i gräset. Att Hultsfred sålt sådär har märkts på i princip samtliga festivalens spelningar, men just nu känns det som en mindre detalj.

Fyra år har det gått sedan skivan Från Där Jag Ropar, något som ibland är lite svårt för mig att greppa. Jag minns att när den kom ut var jag lite besviken, det råa och lite punkigare som fick mig att bli förälskad i debuten saknades. En rest från Bad Cash Quartet-eran, antagligen. Nu har man mognat ytterligare, och det syns även på scen. Kanske bidrar klockslaget något, men Elisson är inte sådär plakatfull vi har kunde se honom vara för ett par år sedan. Salongsberusad är han väl möjligen, och allt är precis som det ska. Resten av bandet går mycket på rutin, och de ger ett slentrianmässigt intryck där uppe. Det är visserligen svårt att begära något mer, det är lätt att falla in i gamla mönster när man spelar på i princip landets samtliga festivaler.

Allsången under just Samma Himlar är mäktig, i princip samtliga i publiken sjunger med, något annat vore konstigt. Det är en riktig jävla popdänga, att sedan resten av spelningen aldrig kan vara lika fin är lite beklagligt. Tydligt är dock att trots man hållit på i över fem år med Hästpojken fortsätter man att växa som band. Bäst idag är, som ofta, avslutande Caligula. Precis så skev, precis så förfallen, precis så depraverad som Elisson är just då aspirerar jag att bli när jag nu beger mig mot Hultsfreds avslutande dag.