Trots att Hater är relativt nystartade känns det som att bandet har fått ligga och gro ett tag. Utländska musikmedier har skrivit om Malmökvartetten och både EP:en Radius och singeln Mental Haven var med på våra årsbästalistor. Bandet själva tog till sig den här uppmärksamheten med ro, lät sitt sound puttra lite till och släppte sedan den 25 minuter långa You Tried.
Här ryms på samma gång mycket som litet. De ständigt porlande gitarrslingorna rör sig över albumet som krusningar och Caroline Landahls skorrande röst vägleder som en tröstande lanterna i natten. Att Hater signats av PNKSLM, det Stockholmsbaserade himmelriket för fuzzighet, kan inledningsvis kännas som en mismatch. Med sina ytterst väna melodier finns det inget som riktigt skaver till på You Tried. I stället vaggas man in i en trygghet och får stanna där utan avbrott, i alla fall för en kort stund. Den inledande Carpet är ett typexempel på hur Hater gör sin musik till en dämpande matta från omvärldens hemskheter. Här blir Landahls ”Ease your mind” en välbehövlig påminnelse på att sluta övertänka saker och ting och låten sammanfattar albumet både text- och musikmässigt.
För alltjämt som ljuden är varma och förlåtande finns det ett motsträvigt stråk av lo-fi som bandet omger sig med. Denna fungerar bra som motvikt till de utstickande gitarrtonerna som är i konstant förändring, och som aldrig står kvar på samma plats särskilt länge. Att dessa grävs ner och mjuknas till ger möjlighet för resterande element på plattan att ta sin rättmätiga plats. Här blir även PNKSLM-signingen mer självklar, för den riviga grötigheten blir en extra krydda till gruppens annars rätt normala indiepop. När låtarna får den där tyngden till sig drivs de som av en utomstående vilja och då blir Hater en kraft att räkna med.
Allra tydligast avtecknar sig den här livsviljan i Cry Later och Stay Gold. I förstnämnda låt rasar trummorna som ett välbehövligt avbrott från den annat rätt lunkande takt som skivan tar sig framåt med. Här porträtteras en frusen minnesbild i lika mycket ångest som obryddhet, för gråta kan man alltid göra i efterhand. I Stay Gold utvecklas den här bubblande attityden ytterligare och låten är så punkig som indiepop kan bli utan att korsa gränsen. Gitarrerna gnäller och sångens sista ”Don’t go / stay gold” lämnar dig nästintill utschasad trots att låten knappt springer in på 100 sekunder.
Den lilla gnistan av trots är essentiell i You Tried. Tillsammans med denna levererar Hater sina, i teorin föga uppseendeväckande, låtar med en lockande envishet. När de emellertid sätter sig på tvären visar bandet på riktigt sin styrka. Då blir krusningarna på vattenytan en våg som bryter av och stormigt hav uppenbarar sig. Då visar Hater varför det är värt att försöka och hur man kan lyckas.