De som såg HEALTH live någonstans runt 2007 hade nog svårt att tänka sig att gruppen skulle röra sig ens en millimeter mot popmusikens gränsland. Men 2008 fick gruppen sin största hit, som inte var deras egen: Crystal Castles Crimewave, en remix av HEALTH-låten med samma namn, lyfte den smala noisegruppen, eller åtminstone deras namn, till ett bredare medvetande bland musikintresserade. Oavsett om det är en slump eller ett riktigt samband så blev bandets nästa skiva en tydlig rörelse mot mer konventionellt territorium, och om det inte var popmusik så var det åtminstone någon slags låtar vi hade att göra med, en tydlig harmonisering av debutalbumets våldsamma ovilja till struktur. Det ska också nämnas att det var ett fantastiskt album, som helt smärtfritt tämjde bandets otroligt vildsinta sound en aning till förmån för att skapa mer ambitiös musik. Get Color känns fortfarande helt tidlös.
Året därpå kom singeln USA Boys, vilket i princip var en danslåt med ett hiphop-vänligt beat. HEALTHs karaktäristiska giltchiga syntar spelade denna gång en melodi(!) utan att det kändes forcerat eller som att bandet kompromissade med sitt sound, det kändes istället som en naturlig utveckling. Efter det hördes inget nytt material från gruppen på fem år.
Men nu är det alltså här, HEALTHs popalbum, och det är lika skruvat som förväntat. Ta till exempel Life, en låt som under den högljudda, reverb-dränkta produktionen är så sentimental att den lätt skulle kunna dyka upp i ”Now playing”-fliken under vilken MTV-producerad serie som helst. Texterna kombinerar banal kärlek med kosmisk ångest: textrader som ”We die/So what?/We’re here/Let go” blandas friskt med ”It’s not love/but I still want you”. Det känns bisarrt nog som att bandet gjort sitt break up-album, samtidigt som de måhända lidit en existentiell kris. Tillsammans med musiken, som låter som om en trasig dator programmerat sig för att skapa tuggummipop (fast alla parametrarna är åt helvete), så skapar HEALTH en mycket besynnerlig stämning. Och det är inte menat som kritik, tvärtom så är dessa märkligheter det bästa med DEATH MAGIC.
Tyvärr så lyckas inte albumet bära upp det intressanta konceptet hela vägen. Produktionen är visserligen knivskarp och detaljerad, men låtmaterialet av varierande kvalitet. Det finns fantastiska spår, som FLESH WORLD (UK) och L.A. LOOKS, för att inte tala om inledande STONEFIST. Men många av låtarna på DEATH MAGIC får jag aldrig grepp om, de släpar på utan någon central idé, struktur eller riktning. Inte heller har de den explosiva slagkraften från debutskivan, när de akustiska trummorna ofta bytts ut mot elektroniska beats som ibland känns mer än lovligt platta. NEW COKE och HURT YOURSELF känns mest som ett slöseri med fantastiska låttitlar, och under de släpigare spåren så börjar dessutom sångaren Benjamin Jared Millers släpande röst kännas mer påfrestande än transcendent.
Det finns en antydan till något mästerligt här, men hur mycket jag än önskar att HEALTH spelat in ett briljant album så kvarstår faktumet att bandet inte lyckats förverkliga eller fullända sin vision med låtarna de kokat ihop. Det är verkligt synd. Trots detta finns det några riktiga guldkorn att hämta på DEATH MAGIC.