Hello Saferide
Uppsala, 9/2 – 2015

Annika Norlin vill att denna spelning med Hello Saferide i Uppsala ska kännas som en efterfest. Vi i den stående publiken får gärna sätta oss ner på golvet om vi har lust, medan hon tänker på sig själv som den jobbiga med gitarr som spelar Wonderwall och den som berättar om sin problematiska ungdom i köket under ett klassiskt deep talk. Hon vill verkligen: så snäll har hon varit att hon låter en enorm burk med hennes värsta godis Riesen cirkulera bland åskådarna (”en festvärd bjuder alltid på något äckligt från skafferiet”). Att de som är på plats inte är småfulla i Teaterladan på Hultsfredsfestivalen kl 02.30, utan snarare har kommit direkt från jobbet då klockan bara är strax efter sju en februarimåndag, gör inlevelsen i efterfestlajvandet lite halvdan. Men nåväl, intentionen är god.

Spelningen består mestadels av låtar från nya skivan The Fox, The Hunter and Hello Saferide, och I Forgot About Songs inleder även här. Annika sträcker på sig och står nästan på tå när hon ska sjunga för att nå upp till mikrofonen. Händerna är i fickan och ansiktsuttrycket lite lurigt. Hon vet mycket väl att folk är här för att de älskar hennes ord och enkla melodier, och att rösten hörs klart och tydligt är tillsammans med en scennärvaro det enda som behövs för att spelningen ska bli lyckad. Och ja, det sitter. Som alltid är det svårt att värja sig från henne.

Ofta är soundet väldigt avskalat, men ibland sticker bandet iväg med en noisig ljudmatta och för mig som drömt om en noiseplatta med Annika Norlin sedan jag först hörde henne göra en cover på The Radio Depts Heaven’s on Fire är det underbart. Flera gamla låtar har fått sig ett litet ansiktslyft, som Anna där det istället för den alarmerande gitarren efter “when your heart breaks” är en synt som får stå för den biten. Det blir samma effekt fast på ett nytt sätt, vilket är ett tydligt exempel på hur smart låtarna är uppbyggda. Trots att Hello Saferide legat på is i många år är det inga problem att plocka upp gammalt material och väva in det tillsammans med det nya.

Tyvärr tar det lång tid innan det blir så uppsluppet som Annika önskar. Inte förrän hon kallar in en liten kör i slutet av konserten på This Body känns det som att spelningen lyfter i taket och stämningen blir riktigt avslappnad. Hennes många försök att komma nära publiken på sina spelningar är beundransvärda, men det kommer aldrig att bli en efterfestkänsla om de närvarande är lite ospontana och obekväma i sina roller. Ingen på ståplats kommer att sätta sig på golvet när de kommit hit för att de beundrar henne. Ingen kommer att gå och hämta jackorna från garderoben under sista låten, trots att hon ber oss. Hon är stjärnan här och om det inte är så hon vill ha det så får hon nog försöka lite till för att komma på en jämn nivå med publiken.