“To hear a song like that, to have it spoon your sad little heart”. Det är de första orden som Annika Norlin sjunger på sitt nya album. I Forgot About Songs är en låt som handlar om vikten av musik i hennes liv, vad låtar kan betyda för henne. Eller mer specifikt: fioler som förstår henne, röster som spricker och ackordbyten där bastonen stannar kvar. “They make all the difference to me”, sjunger hon. För visst är det så att det som kan spricka är mer sympatiskt, för att det är precis som en själv.
Min relation till Norlin har alltid varit att allt hon sjunger går rakt in i hjärtat, att hon är den där fiolen som förstår mig. Nu är det som att hon dessutom förstår att hon och jag har den relationen. Hon förstår hur hennes musik påverkar mig. Hon vet hur en låt kan göra så stor skillnad och hon ser det som sitt kall i livet att förvalta den känslan och sprida den till andra. Och herregud, det gör hon.
När hon sjunger på svenska under namnet Säkert! är hon helt unik, hon vänder och vrider på orden och skapar fascinerande berättelser. Det finns helt enkelt ingen som gör popmusik på svenska som hon och efter 2010 års Facit såg det ut som att hon lämnat sitt engelskspråkiga låtskrivande för gott och hittat hem i sitt modersmål. Att hon nu i år tagit upp Hello Saferide är därför lite förvånande och på ett sätt blev jag först besviken över det valet av riktning. Men det är väl på engelska de här låtarna har kommit till henne, antar jag.
The Fox, The Hunter and Hello Saferide är Hello Saferides bästa album hittills. Berättelserna är rikare än förr och i dem befinner sig såväl det vemod som är hennes signatur som träffsäkra betraktelser om dagens samhälle. På I Was Jesus leker hon med tanken att om Jesus eller Gandhi varit kvinnor så hade de inte blivit lyssnade på, inte blivit tagna på allvar. På The Crawler jämför hon samhället med en simbassäng, där de flesta ger utrymme till varandra att simma i sin egen takt men där en crawlare tar all plats på bekostnad av de andra. “‘People who breaststroke and can’t keep up, they should start crawling themselves’, so says the crawler”. Tillsammans dränker de crawlaren (detta är ändå samma person som sjunger om att skjuta våldtäktsmän på Allt som är ditt), men på andra låtar humaniserar hon i stället nynazister och machomän. I den kluvenheten finns något av det vackraste hos Norlin, hon sitter på så många svar utan att sitta på några alls. “When you speak like you’re not sure, I love you more”, som hon sjunger på Rocky.
Det är lätt att tro att Annika Norlin är en av många artister som drunknar i sitt vemod, men hon är snarare en av de få som vet hur det ska balanseras ut med den stundtals starka tron på sig själv. Albumets sista låt This Body börjar som en lugn förklaring med en röst som spricker om hur hennes kropp gjort henne besviken, men den bryter ut i en euforisk attack av fioler och ett ackordbyte där bastonen stannar kvar och en kör sjunger:
“It’s like finding a hidden door in the house you’ve always lived in
with a secret room and it holds diamonds and pearls
you’re a rock and you’re the sea
you’re the fox and you’re the hunter
you’re not less and you’re not more than anything”
Där finns en tro på sig själv. På sitt nya album har Annika Norlin som vanligt gjort musik full av rika berättelser och av vemod och om att brista och om att hålla. Men det här är ett album som i högre grad än någonsin visar upp hennes självförtroende. Den första låten I Forgot About Songs avslutas så här: “I was born a romantic for a reason, not to be loved but to be a songwriter”.