Hellsongs

Har ni någonsin hört början på en låt och känt: fan, vad det här kommer att suga? I en hotellobby hade jag den upplevelsen en gång. De har sig alltid med lättsmälta små melodier som går in genom ena örat och ut genom tarmkanalen.  Muzak och hissmusik och vad det är. Hemskheter. Musik som får hjärnan att vilja krypa ut genom en av hörselgångarna för att aldrig mer komma tillbaks.

Ibland här i livet sker små under, och ibland sker motsatsen. En låt lyckades skära sig på ett dåligt sätt även mot det trötta muzaklunket, som väl kanske annars är världens tröttaste lunk. Den inleddes utan instrument, med bara en steril, polerad, nästan robotlik kvinnoröst (det kunde ha varit den som ropar ut namnet på tunnelbanestationerna i Stockholms tunnelbana!) som sjöng den begynnande refrängen. Jag suckade rakt ut när jag hörde att den löd

Are you going to Scarborough Fair

Parsley, Sage, Rosemary and Thyme

Titellåten på Simon & Garfunkels klassiska album från 1966. Ett av Simons mest litterära verk och ett väldigt skickligt framfört två-låt-i-en-koncept (Paul och Arts stämmor berättar varsin historia nämligen, dels den om Scarborough fair, men även en annan: fokusera på Canticle-delen nästa gång du hör den så framträder en helt annan berättelse) som inte är lätt att göra värdig.

Värdighet var också det sista ordet jag skulle beskriva den här kompromisslöst dåliga covern med. Denna slemhala spettekaka till muzaktranfusion, detta helgerån, kändes ungefär som om man skulle sätta tänderna i en smaskig bit jordgubbstårta bara för att upptäcka att den hade en pikant smak av salt och umami. Det fanns en sak som var bra med den, fast å andra sidan kanske det bara var bra som i ”bra att nazisterna inte lyckades med att helt genomföra Den Slutgiltiga Lösningen” och inte bra som i verklighetens bra.

Hon skippade hela Canticle-grejen. Det får man ge henne. Det var bara hon och bossa nova-beatet som malde fram det fullkomligt poänglösa musikstycket. Musik för soptunnor och soptippar. Med andra ord var det fruktansvärt dåligt, kanske den sämsta covern någonsin (av ”riktiga” musiker, Youtubeklipp på holländare som spelar The Final Countdown räknas inte). På min ära tror jag nog att den tangerar till och med Nanne Grönvalls (!) försök till Should I Stay Or Should I Go (på snobb-brittiska!) och våldtäkten nollorna i Alien Ant Farm begår på Michael Jacksons Smooth Criminal.

Det är vanskligt, det där med covers. Fråga alla världens coverband. Alla har förvisso inte samma krav på sig. Skall man tillåta sig att vara fördomsfull känns det inte som om dansbandspubliken varje gång de är ute och svänger sina lurviga kräver originell tolkning av Leende Guldbruna Ögon som är just det här dubbelzätats alldeles egen. Bröllopsband och pubband gör det ändå hyfsat enkelt för sig (eller så kan man helt enkelt inte skriva egna). Evergreens kan man alltid göra bra. Alla kan uppskatta en Drive My Car eller en Sweet Home Alabama som är välspelad. Men ska man ta det längre vidare än så krävs originella tolkningar.

Det funkar åt båda håll. En cover kan både sänka och höja ett band. Jag tyckte Hästpojken var ett gäng posörer redan innan jag hörde deras kraftlösa cover på Johnny Thunders She’s So Untouchable. Men då kände jag mig påhoppad av att de gjort en sådan mesig kompott av den naturkraft som är She’s So Untouchable. Jag kände mig smutsig på samma sätt som om de tagit något jag älskat och släpat det i smutsen. Vilket var precis vad de gjorde.

Jag tyckte om Cardigans redan innan jag hörde deras versioner av Sabbath Bloody Sabbath och Iron Man, men kände väl då att de var uttjatade. Inte nu längre. Nina Perssons desperation i den förstnämnda öppnade mina öron och sedan dess har jag alltid lyssnat på dem med en ny respekt. Jag hade alltid tyckt Police och Sting varit tråkiga, slätstrukna och polerade. Men så teamar plötsligt the englishman in New York upp med Cheiftains och gör en hjärtsmältande version av Leonard Cohens Sisters of Mercy och jag hajar: Sting är en av de stora sångarna av en anledning.

Hellsongs, härstammande från Göteborgsstadsdelen Majorna, spelar ”lounge metal”. Just det klingar rätt illa på pappret, men väldigt bra i praktik. Vad det handlar om är helt enkelt hårdrockslåtar, ju hårdare i original ju bättre, som tas ned ett par pinnhål och tillåts andas. De lyckas göra Run To The Hills subtil, Appetite for Destruction smakfull och Seek & Destroy tillbakalutad. Innan den platta som den här texten strax kommer att handla om har det blivit två fullängdare och två EP’s, alla med versioner av gamla hårdrocksdängor i högst egna tappningar.  Men nu har de en formtopp.

Genidraget på deras senaste alster, Long Live Lounge, är att de har teamat upp med Göteborgs Symfoniorkester (det är också en liveplatta). I ett svep får man då genast kraften från originallåtarna och subtiliteten i Hellsongs originella tolkningar. Mest spännande är War Pigs med sina svepande stråkar, intensivast är Panteras Walk som går mot jazz och inte minst AC/DC’s Sin City där känslan av I’m going in är starkt bevarad. Sedan är jag väldigt svag för den visselvänliga versionen Schools Out också, den känns som en cykeltur på en grusväg en sommar. Och förstås sitter Run To The Hills där den skall, Bruce och grabbarna borde vara glad att någon tagit till vara den känslan som finns där någonstans bakom musklerna och operan. Så långt bra. Men en hel skiva med bara covers är ju just vad det låter som. Visst var både Stones plattor fram till December’s Children och Beatles dito fram till Beatles For Sale fyllda med en massa covers, men sedan gick de vidare. Det vore orättvist att lägga den bördan (att jämföra dem med två av tidernas största rockband) på Hellsongs, särskilt som det de gör faktiskt är bra, men de hisnande jämförelserna åt sidan: Siri, Johan och Kalle har ett tajt band ihop. De har en symfoniorkester till förfogande. Visst är det både kul och spännande att slå ett slag för lounge metal i tid och otid, men om de bara försökt sig på egna låtar också emellanåt. Ack vad bra det hade kunnat bli. Tror jag.

Hellsongs hemsida: http://www.hellsongs.com/