Malmötrion Hey Elbow har sedan starten år 2013 släppt tre singlar, agerat kompband till Alice Boman och gett konserter i både London och Berlin, allt till tonerna av omvärldens vitsord. Debutalbumet Every Other, inspelat i Studio Möllan i Malmö, är alltså ett efterlängtat avslut på en två år lång uppvärmningssträcka. Och vilket avslut sen.
Hey Elbow själva vill helst inte begränsa sin musik till en särskild genre, och även om det på Every Other ofta rör sig om något slags shoegazeinspirerad drömsk indiepop, blir det efter elva spår tydligt varför bandet föredrar en okategoriserad tillvaro. Vi hör orglar, luftiga körer, generöst distade gitarrer, flygelhorn, elpianon. Som lyssnare associerar man bland annat till Anna von Hausswolfs Ceremony, och något i melodiernas uppbyggnad för tankarna till ett popifierat och mer akustiskt The Knife. På det stora hela bjuder dock Hey Elbow på något alldeles eget, vilket förklarar det stora avståndet mellan de musikaliska referenspunkterna. I bakgrunden rör sig hela tiden en imponerande musikalisk och teknisk expertis, vars ständiga närvaro både är en förutsättning för och ett resultat av Hey Elbows nyanserade, men aldrig förvirrande, ljudvärld.
Det börjar mystiskt med instrumentala Intro, och fortsätter sedan med Martin och Rael, två snarlika låtar uppbyggda kring repetitiv sång, träffsäkra gitarrslingor och stadiga trummor. Någonstans här tror man sig börja förstå vad det rör sig om, vad som komma skall – men så övergår Julia Ringdahls hetsiga sång i något trollskt, svepande; och sedan introduceras ett klagande blås; och plötsligt står man i en fornnordisk skog, på toppen av ett berg, barfota i nysnö. Blanca är en naturkraft.
Resterande sju spår lyckas med konststycket att både elda på och delvis stilla den nyfikenhet som Blanca har väckt. Det är varierat, mångsidigt, sammanhållet: Hey Elbow levererar intuitiv, skarp och välproducerad pop, spår efter spår. Ofta inleds det trevande, nästan stillsamt, för att sedan växa till stökigt, fantastiskt inferno. Mest imponerande är att trion utövar sin genialitet så diskret och okonstlat – ofta döljs musikens precision bakom en tunn matta av oljud, och därför är Every Other inte en omedelbar käftsmäll, utan en sensation som smyger sig på och växer med varje vändning. När Outro ebbar ut i sin slutgiltiga tystnad lämnas man med känslan att väldigt, väldigt lite borde vara annorlunda. Vad framtiden bär på, det vet man ju inte. Men att den för Hey Elbow är ljus, det råder det inga som helst tvivel om.