Hey Elbow
Where’s the Music?, 11/2 – 2016

Om mängden genremässiga drag hos ett band skulle mätas i länders storlek blir Sex Pistols lika stort som Island, Chelsea Wolfe skulle fylla ungefär hela Australien – och Hey Elbow skulle representeras av Ryssland. Konsten att lyckas balansera så många olika stilistiska uttryck utan att starta ett inbördeskrig av genrer är svårhanterat, men Malmötrion visade inga större problem med att ha så många bollar i luften samtidigt, varken under Every Other eller under gårdagen. Om något blev det ännu tydligare att bandet förstått innebörden av sin egen genrekapacitet.

Den bild av ett finstilt, harmoniskt och drömskt band som gärna målas upp under majoriteten av debutskivans spår rivs sönder redan under de första sekunderna – den intensiva Rael har fått hastigheten uppskruvad och låter mer som en drum and bass-version än originalet. Som om The Prodigy hade snöat in sig på Anna von Hausswolff. En oerhört skev kombination i teorin, men som de totala genreproffs Hey Elbow är funkar det över förväntan. Men hur kapabla de än är till att forma ett sound bortom betydelsen av unikt hakar de lätt upp sig på sitt eget sound och samma formel används alldeles för ofta. Bombastiska trummor som ackompanjeras av reverbmatad sång, gärna av något mäktigt lager av trumpet och skapar tillsammans en minimalistisk struktur à la Steve Reich och mynnar tillsammans ut i varandras ekon. Det finns så mycket energi mellan medlemmarna som bara skapar neutralt ljud och aldrig blir förlöst.

Till slut lyckas bandet bryta sig loss från mönstret och visar en av sina bättre sidor med Martin. Symbiosen mellan Liam Amners vilda inlevelse och enorma formade av ljudlandskap bakom trumsetet tillåter båda instrumentalisterna Julia Ringdahl och Ellen Petersson att fylla utrymmet med små skimrande ljud, alarmerande gitarrer och reverbade trumpeter. Guldstjärna ska även ges Petersson som använder två syntar samtidigt som hon håller trumpeten mellan benen och ser totalt obesvärad ut. Ett totalt proffs. Under den postrock-strukturerade Alice samlas dessutom en arsenal av emotioner som ligger och kokar – tills Ringdahl senare sjunger ut i den ekande tystnaden och en ocean av ljud väller ut över hela publiken. Det råder ingen tvivel om att bandmedlemmarna är mångsidiga, men att de gör plats åt känslomässiga uttryck gör upplevelsen mycket starkare.

Hey Elbow är totalt medvetna om varje liten millisekund av ljud som produceras och varje känsla som ska förmedlas, oavsett vilken titel deras musik borde stämplas som. Det är genrelöshet på expertnivå.