När du vaknar lyser solen in genom det lite väl otvättade fönstret. Du tar på dig din finaste keps och skjorta, båda lika färgglada och mönstrade, och går ut i värmen. Dagen är planerad men ändå spontan: du ska bara ha det gött med dina vänner. Ni dricker blaskigt vin i en park och äter pizza. Efter en stund måste du gå undan en stund för att ringa din partner, som det har strulat med länge. När du kommer tillbaka är leendet lite forcerat.
På kvällen går ni på konsert. Du försöker glömma alla problem och det går ganska bra. Bandet är bra, men du bryr dig inte jättemycket utan sätter dig utanför med ditt kompisgäng för att prata om vad som helst. Kvällen är fin i all sin enkelhet. När du kommer hem, ganska berusad, ringer din partner och gör slut. Abrupt och respektlöst. Hela känsloregistret infinner sig på en gång: ilska, sorg och uppgivenhet, påeldat av en begynnande bakfylla.
Under hela dagen är Hinds ditt soundtrack. Det spanska garagerockbandet, som bytte bandnamnet Deers mot den könsbestämda varianten av samma ord efter en upphovsrättstvist, betraktas i allmänhet som ett partyband. De långa nätternas eviga besjungare. Och det är sant, men debutalbumet Leave Me Alone innhåller också så mycket mer: sorg, ilska och melankoli.
Bamboo handlar om den krypande känslan av att inget varar för evigt, men genom det lekfulla samspelet mellan sångarna Carlotta Cosials och Ana Garcia Perrote tar den ämnet med en klackspark. And I Will Send Your Flowers Back är den förbannade revanschen mot sviniga pojkvänner. Instrumentala Solar Gap blir en andningspaus mitt i skivan, inte helt olik bob hund-trummisen Christian Gabels sidoprojekt 1900, och möjligen en indikator på vilket håll Hinds kan dra åt i framtiden.
Ändå är det de omtalade festlåtarna som i slutändan är mest framstående: Garden, Warts och San Diego. Musikaliskt är de som att FIDLAR sänkt hastigheten med hälften, Velvet Underground höjt den med detsamma och de gått till samma replokal efter en konsert med King Gizzard & the Lizard Wizard. Surfinspirerad garagerock som inte riktigt orkar bry sig. Albumet hamnar därmed i sällskap med det senaste från svenska Vindbron och Far & Son; otvivelaktigt somrig musik som släpps mitt i vintern.
Avlutande Walking Home ringar in den delen av Hinds. ”You’re the love of my life” skanderar och Carlotta och Ana Garcia på ett okontrollerat och nyfiket sätt. Livet är enkelt, natten är evig och imorgon kan vad som helst hända.