”Hittills är Noah And The Whale lättsammare men också bättre än någonsin.”

Last Night On Earth, Noah And The Whale

Betyg: 7/10

Bästa Spår: Life Is Life

Noah And The Whale har aldrig varit hipsterns absoluta favorit. Man har alltid legat snäppet under, snällt sneglandes uppåt mot femstjärniga recensioner och massiva hyllningar. Engelsmännen har inte heller blivit direkt sågade, utan man svävar runt i ett slags ingemansland alltid tillgängliga för människor som vill känna sig lite gladare för en stund. Det är lite den funktionen man fått. Likt The Kooks är det lättsamma indiepop-dängor iscensatt av sol, glädje och en hel del lalalala. Men jag tycker nog ändå att man genom Last Night On Earth gjort sig till något större än ett lalalala-band.

Plattan startar med Life Is Life, som på ett värdigt sätt befäster referenserna till Belle and Sebastian. And it feels like his new life can start ekar under refrängen. Det är inte genialiskt på något sätt, men det fångar mig ändå på ett sätt jag inte trodde det skulle göra. Någonting sätter igång en längtan inom mig. En längtan efter bättre tider. Likaså gäller spår tre som även är representerad som albumets första singel. Trots en horribelt tråkigt låttitel och refräng-text stänger jag dörren, höjer volymen och sjunger med. Hittills är Noah And The Whale lättsammare men också bättre än någonsin.

Under andra halvan av plattan sänks tempot, tillbakalutandes i en läderfåtölj med ett glas whisky i handen. Det kanske inte blir mörkare eller melankoliskt på något sätt, men lite mer eftertänksamt. En perfekt komplikation till den speedade inledningen. I Waiting For My Chance To Come är vi dock tillbaka lite, i en låt signerad Coldplay möter Mumford & Sons. The Line får oss att luta oss tillbaka sådär skönt igen för att sedan lämna över till finalspåret. Efter tre och en halv minut pianoballad somnar du med tanken om att en dag med Noah And The Whale inte är helt fel ändå.