HNNY har legat i ide. Efter att abrupt ha dragit sig tillbaka från DJ-scenen och ställt in samtliga spelningar var det länge oklart om vi någonsin skulle få ny musik från svensken. Ett år av tystnad senare har han nu vaknat upp och återvänder med sin mest lågmälda giv hittills. Tidigare släpp på Let’s Play House, Studio Barnhus och hans egna (tillsammans med Kornél Kovács) skivbolag Puss har aldrig varit för dansgolvets mest intensiva timmar, men nu är vardagsrumslyssnandet ett faktum.
Den finurligt betitlade Ta paus anländer lagom till att höstens mörker nu inte längre går att ignorera. Precis när löven börjat gulna, tappa sin struktur och falla mot marken. Det är ett perfekt soundtrack till regnets försiktiga smattrande mot rutan, vindens väsande genom parkerna eller tekannans hemtrevliga puttrande. Den nya riktningen tar avstamp i downtempo, där trummorna nästan är helt frånvarande EP:n igenom. Det är en viss kontrast mot hans annars så solblekta house: här finns inga visselvänliga discoflörtar som Most Really Pretty Girls Have Pretty Ugly Feet eller förföriska R&B-samplingar som på No. Fokuset ligger på atmosfärisk introspektion, där den inre resan är lika betagande som hans tidigare dansnummer. HNNYs intresse för minimal, ambient och electronica är ingen direkt hemlighet – första låten i hans Boiler Room-set är Four Tets Ba Teaches Yoga, han har pratat om sitt intresse för nedtonad filmmusik i intervjuer och en av hans tidigare produktioner är en utsökt edit på Steve Reichs Nagoya Marimba.
Här finns den jazziga Till dig, som med sina mjuka pianoackord och försiktigt lunkande trummor är förförande och lätt att försvinna i – den nästan bjuder in till det, fast utan någon tillstymmelse till illvilja. Trettio har en bluesig gitarrslinga och välprogrammerad perkussion som taktfast för oss framåt. Att lyssna är som att vara passagerare på en längre roadtrip, där melankoliska tankar blandas med vida landskap: här finns möjlighet att fixera sig vid något längs horisonten, drömma sig bort, återvända till nuet och tyst fråga sig hur lång tid som passerat. Blomstertid består av vackert upprepande slingor, som en hyllning till sensommarens alla färger, fast utan en önskan om förlängning, snarare ett matt accepterande och ett höjt glas till den tid som precis varit. På solen är det spår som har mest gemensamt med hans tidigare produktioner, där samplingarna har en tryggt mänsklig karaktär. Det är en nästan moderlig hymn som gifter sig väl med de minimala och futuristiska melodierna.
Med sina 14 minuter hade Ta paus gärna fått vara det dubbla. Flera av spåren är inte mycket mer än stämningsskapande introduktioner, fina skisser om en så vill. Det finns potential att utveckla många av dem, men de är vackra att lyssna på även i sitt nuvarande utförande. Häll det varma vattnet i koppen, kryp hela vägen upp i soffan och dra filten upp till hakan. Ta paus är sex spår att mysa, sova och kramas till.