Det börjar bli tröttsamt nu, pratet om en nordisk punkvåg. Sekunder innan den skulle slå mig på käften tycks den ha krusat sig och försvunnit under mina fötter. Främst med Iceage i spetsen – men också Köpenhamnsscenen i helhet – har man inom de egna gränserna gett upphov till en punk revival med tydliga anor från 1978 års London, modellen råare. Mycket större än så är den inte. Den geografiska markören ”nordisk” tycks för det mesta innebära ”dansk” och den levande scenen i Köpenhamn har ingen egentlig motsvarighet i något annat skandinaviskt land. Med ett litet, litet undantag.
Entré Holograms. Förra året släppte de sin självbetitlade debutplatta som var tjock med smutsiga syntstrålar och präglades av en arbetarbrittisk dialekt som förnam om genrens urpsrung. Influenserna är nu, liksom då, många men sammanhängande. Den Joy Division-eska synten som dominerade det första albumet är tillbaka i ny form. Här används den istället till stor del för att sätta stämning och är en mer harmonisk del av ljudbilden. Inte minst på Ättestupa, som tar avstamp i den myt om att åldringar i fornnordisk tid ska ha kastat sig till sin död när de inte längre är användbara för samhället. ”I’m so tired”, upprepar man om och om igen. Fokus på melodier vittnar om ytterligare influenser, inte minst från Broder Daniel (märk albumets titel!).
Om det är något som är tydligt i hoppet mellan skiva #1 och skiva #2 är det just förmågan att skriva medryckande hooks. De enkla men effektiva textraderna inspirerar nästan undermedvetet till att pumpa knytnäven mot skärmen (eller var man nu lyssnar), vare sig det är ”destruction” på Meditations eller ”forever” på öppningsspåret A Sacred State man skriker med i.
Det är mycket som är bättre på Forever. Det enda som är lidande är helhetsbilden. Missförstå mig rätt: det finns en progression från deras förra album. En mognad. Men det känns också som att något gått förlorat bland de längre gitarrsolona, att något personligt försvunnit. Det har blivit lite mer generiskt i förhållande till debuten, vilket kanske säger mindre om Forever och mer om den briljanta debutskivan.
När albumet till sist varvar ner och avslutar med Lay Us Down hinner textraderna ”it all comes down to this / as we greet another day” avsluta skivan. Med bandets ekonomiska situation i bakhuvudet blir det nästan löjligt olycksbådande. Med stulen utrustning, förlorade jobb och en mindre lyckad USA-tour senare befinner man sig vid ett vägskäl. Make or break. Men sanningen är att Forever inte tippar åt någondera riktning. Det är inget magnum opus. Det är inget mästerverk. Men det är heller inte dåligt. Det är helt enkelt en del i en resa på väg mot något större.