”Psykedelisk musik” är en rätt otydlig genre, men för mig är det ändå rätt enkelt att placera in den i två kategorier: traditionell och modern. Band som vidareutvecklar de strukturer och idéer som myntades på 60-talet genom artister inspirerade av flower power-rörelsen och i förlängningen mer progressiva band som Pink Floyd, och band med en bakgrund i shoegaze, noiserock eller elektronisk musik, vars släktskap med de förra mer är en tillfällighet. Med band som Spiritualized och The Mars Volta åt det traditionella hållet, och band som Animal Collective, eller varför inte Flying Lotus, åt det mer nydanande hållet. Någonstans i denna mellanzon finner vi band som Flaming Lips, Tame Impala, och även HOLY.
HOLY besitter både ett starkt Beatles-doftande psykedeliskt element, men också en sorts stämningsfull melankoli som påminner mycket om Deerhunter. Produktionen är genomgående lo-fi, och vad gäller soundet så är det är inte en fråga om lyxiga gitarrsolon eller långa, utsvävande låtstrukturer. Stabs är väldigt koncis till sin natur. Kanske är albumet nästan lika mycket garage som det är psykedelisk rock.
Det bjuds det på uppsjöar av snygga ackordföljder och skönt slapp sång, som i låten Demon’s Hand. Basgångarna är en av skivans främsta behållningar, särskilt i låten Lights med sin snygga tempoökning på slutet. Känslan för melodi, särskilt när det kommer till sången, är slående albumet igenom.
Stabs är väldigt enhetlig, på gränsen till repetitiv. Kanske har jag bara inte lyssnat tillräckligt för att alla nyanser ska framträda, eller så är repetitionen avsiktlig. För mig gör den i vilket fall albumet lite av en otjänst. Men i slutändan är det ändå omöjligt att värja sig mot den fina atmosfär som HOLY frammanar på Stabs, och albumet vittnar om en ljus framtid för det Umeåbaserade projektet. I vilket fall är de värda att lyssna på många gånger till innan våren hunnit bli till sommar.