”Hon tar sig fram som en trasdock på scenen.”
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

St. Vincent

Way Out West

Betyg: 8/10

Annie Clarks solokarriär under artistnamnet St. Vincent inleddes med albumet Marry Me år 2007, men det var först vid 2009-års Actor som hon blommade ut med låtar som tycktes dölja någon slags gömd ilska. Förra årets Strange Mercy placerade sig både högt på min imaginära best of-lista och verkliga topplistor, där bland annat Pitchfork gick i täten och placerade albumet på plats elva.

Jag skulle vilja påstå att hennes musik är ärlig och frimodig, men det är inte helt sanningsenligt. Hon är visserligen ärlig – men hennes texter och inte minst hennes sångstil skvallrar om en slags känslomässig ignorans. Lite som att hon valt att leva med ilska, sorg och brusten kärlek men samtidigt inte bryr sig för fem öre och lyckas få ner detta smått bisarra känsloläge i en sång.

När St. Vincents turné gör ett stopp på Way Out West gör hon det med ett band bestående av en trummis och två synthspelare. Och hennes egna gitarr, såklart. Det första som slår mig under liveframträdandet är hennes enorma scennärvaro, och inte minst hur mycket hon faktiskt rör sig på scenen. Hon tar sig fram som en trasdocka på scenen medan hon spelar felfritt på gitarren. Det bjuds på ett högklassigt musikframträdande, det är inget snack om den saken.

Under den sista låten börjar Annie Clark mot alla odds kasta sig ut i publikhavet. En stage-dive. Publiken söker sig närmare henne medan de skriker och jublar fanatiskt, och helt plötsligt känns det som en rockkonsert. Annie Clarks olika känslolägen under konserten är fler än jag kan räkna på två händer. Efter sista låten tycks applåderna inte ta slut – publiken ville se mer.

Jag läste om någon på nätet som skrev att ingen kvinna kan shredda live som Annie, förutom möjligtvis Kim Gordon. Eftersom jag inte bevittnat Kim Gordons liveframträdande så får helt enkelt Annie placera sig längst upp på den listan. Att jag missade första låten i klassisk Göteborgsanda efter spårvagnstrubbel gör faktiskt ingenting.

Foto: Hugo Johansson/Way Out West