Det finns flera faktorer som står bakom Honungsvägens framgång, men det finns en som står högt över de alla. Att Henrik Oja, Daniel Berglund och Christina Karlsson använt sina talanger från åren med Säkert!, Isolation Years och INVSN skulle kunna vara en av dem. En annan skulle kunna vara den nästan skrytsamma samling av namn som figurerar på olika sätt – Mattias Alkberg, Annika Norlin och Nord & Syds Martin Abrahamsson bidrar med låttext och Jonas Bergsten lånar ut sin röst. Men inget av dem trumfar faktumet att Honungsvägen har en fingertoppskänsla för produktion och låtskrivande som är av hög klass.
Man skulle kunna säga att Honungsvägens hemlighet främst av allt ligger i låtarnas detaljer. Alla små guldkorn som ligger och glittrar i bakgrunden som man knappt reflekterar över vid första lyssningarna. Symbiosen av stråkarna och det svulstiga pianot på Reservationer låter inte bara som varje producents våta dröm att få komponera, men för oss utomstående är det en stämningshöjare utan dess like. Gitarrslingorna på Istid som trillar in lite här och var känns klockrena, medan Karlsson levererar sina kvalitativa sångmelodier. Körerna och refrängackorden på Kom ihåg, percussiondetaljerna på Inga skor, det iskalla reverbekot på Kalla mig för satan – exemplen tar som aldrig slut.
När då albumet avslutats efter den förlösande och crescendoladdade Tänk, så lämnas man med mängder av tankar. Varför har inte Christina Karlsson frontat fler band innan? Med tanke på vilken given sångröst hon har är det ett mysterium att hon inte figurerat i ännu fler Umeå-projekt. Kommer samma låtskrivarteam återkomma på nästa släpp? Och hur kommer Honungsvägen att låta då, när det gått så pass många år emellan skivor? Trion har nu byggt upp en exalterande framtid för sig själva, kanske ännu mer än om de faktiskt hade släppt skivan för flera år sedan.