Horoskop smular sönder min andning och taket höjs med en meter
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Jonathan Johansson

S:t Johannes Kyrkan, Malmö

Betyg: 9/10

Låt mig bara tala lite om pop och religion. Nej, jag har inga aspirationer att dra någon slutsats. Men jag det går inte att undvika att reflektera över någon form av andlighet när jag är i Johannes Kyrkan. De vittrade vägmålningarna på Luther, ett allseende öga i en triangel ingraverat i fönstermålningarna. Och Jonathan Johanssons ande.

Andres Lokko skrev för några veckor sedan i en smått uppmärksammad krönika att religion i popmusiken, en tro på någonting hos artisten i fråga, gav ytterligare ett djup åt deras musik. Det kan såklart gå för långt, leda till fanatism, men i förvånansvärt många fall så är det endast av godo.

Tron som det pratades mycket om i samband med första släppet, En hand i himlen, var något nertonad på uppföljaren. Men faktumet att Jonathan var kristen fungerade just så. Den kom i andra hand men gav låtar en annan dimension när det sades i intervjuer och var endast positiv. Om det är en av anledningarna till val av scen vet jag inte. Jag vet bara att våra kyrkor kan och ska användas för pop. Jag vågade aldrig ställa mig i kön när Jonathan spelade på Way out West i somras och vet därför inte vad som väntar mig. Dock så inser jag snabbt att det inte blir en avskalad akustisk spelning. Gitarrer, diverse slagverk och analoga syntar är uppställda på altaret. För att göra det mer intimt har man arrangerat upp två filmdukar med projicerade vågmotiv.

Efter frenetisk väntan går så Jonas Alaska på. En försynt norrman helt klädd i svart. Han är så medveten om att vi väntar på Jonathan och ursäktar sig ständigt.

Den finstämda lättillgängliga popmusiken har något mer. I andra låten förklarar Alaska att den skrevs i samband med 22 juli attentaten, en annan handlar om hans fars förtidigt bortgångne bror. Vackra vardagsbetraktelser av så mycket större skeenden.

Efter 40 minuter går norrmannen av scenen. Vi blev avbrutna i vår väntan på Jonathan som nu kommer tillbaka. Pausen är aningen för lång, mörkret har lagt sig helt utanför och en knappnål kan höras falla när så de smattrande trummorna och smygande syntslingan i introt sätter igång. Det följs av Stockholm och Centrum precis som på Klagomuren.  Bilden av honom själv som citat en ”allvarlig idiot” rivs ned när han frågar: ”Har ni träsmak i röven?” Mellan låtarna berättar han om nervositeten inför att spela i hemstaden, om när han jobbade på vårdhem på Östermalm och när han hade allt högst upp i en skyskrapa i Melbourne.

Och här ska jag faktisk avsluta. Jag märker att jag är för påverkad av förväntningar för att kunna beskriva denna spelning på ett rättvisande sätt. Det är bara så bra. Jag upptäcker att jag inte kan beskriva Blommorna och mäktiga Aldrig ensam utan att bli högtravade och, gud förbjude, använda ordet ”episk”. Det går bara inte. Horoskop smular sönder min andning och taket höjs med en meter. Förmågan att förstora, göra något lite till en oändlighet är otrolig även i Min ljusaste röst. Eloge till Johan Eckeborn och det övriga bandet. Kyrkan används som ett utsökt verktyg och en förlängade arm åt den hypnotiska stroben och den pulserande popen. Trots de hårda bänkarna och den smittande basen vill jag aldrig ställa mig upp. Jag är som paralyserad.

Märkbart tagen av de stående ovationerna avslutar Jonathan Johansson med avskalade Psalm noll noll.   Vackert, nej, det räcker inte. Men jag är ju bara människa.

Jonathan Johanssons turné fortsätter här: 

29 apr Göteborg, Nya Pustervik

28 maj Stockholm, Gröna Lund

30 maj Örebro, Ritz

1 jun Hässleholm, Siesta

28 jun Borlänge, Peace & Love

6 jul Karlstad, Putte i Parken

7 jul Roskilde (DK), Roskildefestivalen

19 jul Jakobstad (FIN), AfterEight

24 jul Norrköping, Knäppingsborg

25 jul Borgholm, Slottsruinen

26 jul Varberg, Majas vid havet

24 aug Uppsala, Vaksala Torg

25 aug Gävle, Furuviksparken