Den Brooklyn-baserade trion Hospitalitys självbetitlade debutalbum som släpptes för två år sedan genomsyrades av ungdomlig naivitet med titlar som Friends of Friends, Sleepover och The Birthday. Det var en trivsam lyssning, men också ganska slätstruket och intetsägande. När nu uppföljaren släpps heter den Trouble och verkligheten verkar ha hunnit ifatt dem.
I takt med att gruppens och sångerskan/låtskrivaren Amber Papinis liv, baserat på låttexterna, blivit mer komplext har även Hospitalitys ljudbild blivit mer diversifierad och varierad. Singeln I Miss Your Bones låter visserligen som Hospitality alltid har gjort, men med en mer komplex låtstruktur och inte minst mer attityd. I början av låten avslutas varje textrad med ett utropstecken, men när Papini upprepar ”I miss your bones” i slutet av låten låter hon förvånansvärt stillsam och istället låter hon instrumentationen stå för alla markeringar.
Albumet har få stunder som är lika slående som I Miss Your Bones, men istället visar gruppen upp en enorm variationsrikedom. Bäst blir det på Last Words när de hittar inspiration från 80-talets synthbaserade ljudmattor, eller på Sullivan som låter som Grizzly Bears mest intima stunder.
Albumet avslutas med två folkinspirerade gitarr-sång-ballader, som är helt okej i sin egna värld, men bromsar upp albumet med en tvärnit istället för att ”go out with a bang”. Känslan som inbefinner sig är att albumet hade behövt en minnesvärd avslutning för knyta ihop säcken.
Trouble är precis som debutalbumet ett album som är svårt att inte tycka om, men ibland infinner sig känslan av ett bristande engagemang. När Hospitality är som bäst flyger de fram på en fjäder en solig dag – de får komplicerade låtar att låta simpla och svåra saker att verka lätta. Trouble är ett album med höga toppar och dalar som inte är speciellt djupa. Men framför allt är det en enorm förbättring från debutalbumet.