”Höstens häftigaste konsertupplevelse”

Death From Above 1979, Stockholm

Betyg: 9/10

Death From Above 1979 är legendariska på många plan, och troligtvis bidrar det starkt till den relation som den redan frälsta publiken har. Det är få band om ens något som lyckas skapa en hajp som kan leva kvar sju år efter debuten, som i det här fallet är det enda albumet, finns även en EP. Visserligen är det inte vilken skiva som helst, You’re A Woman, I’m A Machine; dödsbra, läckert och tungt som satan. Möjligtvis placerar den sig högt upp på kategorin bästa debutalbum. Någonsin.

Den mediaskygga duon som med sin kompromisslösa ljudbild definierar ångvält bättre än maskinen i verkligheten återförenades under SXSW, och har sedan dess kryssat mellan europeiska huvudstäder. Det är ett turnerande kraftpaket, och man ställer sig frågande om en bas och ett trumset verkligen kan framkalla så mycket ljud ens med Marshall-förstärkare?

Tidigare i år bevittnade jag hur DFA 1979 fullkomligen krossade Trondheim, att de gör samma sak med Stockholm förvånar mig inte. Det var nästan vad jag begärde. Som en genomkörare genom helvetes mörka rum och förbi himmelrikets ändlösa svävande.

Spelningen på SXSW är redan kultförklarad, och där många artister är mediakåta är Jesse F. Keeler och Sebastien Grainger raka motsatsen. Under året har den Toronto-baserade dance-punk duon inte gjort en enda intervju, och den introverta sinnesbilden förblir något av ett mysterium som vilar över Toronto-band (läs Crystal Castles). Det är dock inte den enda likheten med Alice Glass och Ethan Kath, de är varandras motsvarigheter på varsin sida av punken. Crystal Castles lutar sig tillbaka på Ethans genialiska synthslingor som skär genom mörkret samtidigt som Alice Glass gestalter rollen som heroin-chick och skriker i sann fasa samtidigt som hon försonas med epileptisk-liknande anfall. Medan DFA 1979 förhåller sig på andra sidan av Lake Michigan hamrandes på ett trumset tills svettdropparna dryper från pannan och fingrarna blöder.

Jag vet inte om de är tagna av stundens hetta, men det är ett helt nytt DFA 1979 vi ser. Musikaliskt sett är det fortfarande supertajt, blytungt och gåshudsvarningar. Men de bryter sig loss från den zon de själva placerat sig i. Gladare än någonsin samtalar båda med publiken som skriker ut sina kärleksförklaringar till lönnlövens hemland. Och jag är inte ensam om att se förvånad ut. Men kvällen har också varit speciell, publiken trots att det inte är utsålt (till min stora förvåning) krossar DFA 1979, samtidigt som de så vackert kör över oss. Men vi reser oss, gång på gång.

Black History Month, Turn It Out, Romantic Rights, ja allt sitter som ett smäck. Basen vibrerar ändå in i själen samtidigt som trummorna klyver oss. Det är en mäktig upplevelse. Historierna om ridande texsaspoliser, riot och kravellstaket känns plötsligt jävligt nära när höstens häftigaste konsertupplevelse var ett faktum.