Housse de Racket – Alésia

Housse de Racket – Alésia

Betyg: 6/10

Housse de Racket. Vad kan jag säga? Hur ska man förklara deras musik på bästa sätt? Detta är frågor som har passerat genom mitt huvud sedan ett par veckor tillbaka medan den senaste skivan Alésia har gått varm i mina hörlurar. Jag finner det lika svårt att sätta fingret på dessa musikaliska vagabonder från landet som gav oss Renault Laban som mitt språkhuvud har att förstå den franska lyriken som gör sina sporadiska framträdanden på Alésia.

Med siktet inställt högt blandar fransoserna elektroniska slingor, rockiga gitarrer och toppar av det med ett poppigt ös. Lägg där till en sorts ambivalent beslutsamhet, rent textmässigt, med låtar ömsom på modersmålet, ömsom på engelska så landar man senare i ett musikaliskt potpurri som i det närmsta går att beteckna som något unikt.

Men det finns ett ”Men…”.

För alla lovord till trots så hägrar det på den melodiska fronten intet nytt när man väl passerat drygt halvvägs på den fyrtioen minuter långa plattan.

Missförstå mig rätt här. Jag älskar verkligen de första spåren på skivan. Med hela mitt hjärta. För det är med låtar så som Alésia, Roman, Château och Ariane som man verkligen försvinner in i musiken. Men ju längre in på skivan det lider desto mindre namnkunnigare blir man på vad det är man hör. Istället för att vara den sortens storslagna musik som gör en okontaktbar när man flanerar längs med gatan så blir de övriga låtarna som någon sorts bakgrundsmusik. En ljudmatta. Nästan rent av utfyllnad för att skrapa ihop till en fullängdare.

Mot slutet av plattan flyter låtarna ihop mer och det är svårt att hålla isär spåren. De saknar helt enkelt det där lilla extra, det fantastiska som gör att Roman och Alésia är bland de bästa låtarna som har producerats i år.

Housse de Racket’s andra album kom, det såg och det räckte nästan hela vägen fram.