How to Dress Well – en ny typ av egenvård

“The world is ugly and the people are sad.” För ett par år sedan menade How To Dress Well, eller Tom Krell som han egentligen heter, att påståendet ursprungligen sagt av poeten Wallace Stevens stämde till 98 %. I dag, under vårt samtal, menar han att det antagligen stämmer ännu mer än så. Världen har förändrats åt det sämre på mycket kort tid, det kan alla som följt den senaste tidens utveckling vittna om. Även i populärkulturen har man på senare tid kunnat urskilja en hopplöshet där politik oftare har börjat genomsyra verken som ett sätt att hantera situationen på. Till skillnad från många av sina kontemporärer så väljer Tom Krell att inte implicera politiska undertoner i allt han gör.

– Min publik är smarta människor som läser böcker, tar del av nyheter och diskuterar med varandra. På så vis vet de redan om vad som pågår i världen. Jag tycker musik och konst ska göra något annat än att vara didaktisk om politik. Mina fans är rätt gamla, de behöver inte mig för att lära dem om politik. Musik och konst är till för att visa en annan sida av myntet än den strikt politiska, och visa det som politiken nödvändigtvis inte tar upp.

Vid tidpunkten för intervjun är det bara ett par veckor tills Krells fjärde album som How to Dress Well släpps. Han är trött men spänd, och antyder hela tiden om att det här är det viktigaste han har gjort. Albumet har döpts till Care, i imperativ. Ett medvetet val som i mångt och mycket speglar albumets innehåll, även om det inte är ett konceptalbum per se.

– När jag tittade på texthäftet så såg jag att varje låt hade det ordet i sig, Care. Tidigare hade jag inte ens reflekterat kring det, att det var ett viktigt ord och ett undermedvetet återkommande tema. Det ledde i sin tur att jag började tänka på det mer, och på sitt sätt antar jag att albumet handlar om dess titel. Om att bry sig om sig själv, bry sig om andra och de sätt som samhället försöker få oss att inte bry oss om varandra. Men även om hur vissa av de grejor vi bryr oss mest om är de mest destruktiva.

– På sitt sätt är det ett album om vad det innebär att vara mänsklig. Relationer med sig själv, självupptäckter och så vidare.

Care följer upp 2014 års What Is This Heart?, ett album som för det mesta var självreflekterande. För en artist som började sin karriär utan att tillkännage sin identitet och tidigare hade skapat spöklik R&B var det ett underligt val. Att helt plötsligt ta ficklampan och lysa på sig själv, komma fram framför kulissen och lägga upp sig själv på ett silverfat. What Is This Heart? blev en gamechanger – både för karriären och det egna livet.

– Vad jag insåg var att jag inte behövde koppla sanning med seriositet och ledsamhet. Jag kunde i stället hitta sanning i annat, som ett engångsligg till exempel. Det är lika mycket sanning i att vidröra någon annans hy under ett engångsligg som en universalistisk teori. Den skivan var ett riktigt experiment för att förklara den frågan, och jag lärde mig mycket om det just därför. På Care är det mer påståenden jag utforskar, mer imperativ, även om albumet också är väldigt nyfiket och utforskande.

What Is This Heart? var i mångt och mycket en personlig och ganska mörk historia. På frågan huruvida Care – som han själv har beskrivit som ett livsbejakande projekt – egentligen är gladare funderar han först länge.

– På vissa sätt. En låt som Salt Song handlar om att utveckla en ny form av egenvård och på så vis förändra vad det innebär att vara lycklig, och vad jag som person vill att det ska innebära att vara lycklig. Det är en glad och lycklig skiva bara inte på samma sätt som allt annat som marknadsförs som glatt och lyckligt idag. I stället en ny, mer anpassad typ av välmående.

Krell menar genomgående att albumet är utforskande och nyfiket, precis som han själv. Det är även en aspekt som går att härleda till ljudbilderna, som är betydligt mer polerade än på hans tidigare släpp. I stället för att enbart förlita sig på en producent, tog han in en rad olika kollaboratörer som var och en fick sätta sin prägel på projektet. Detta skedde först efter att 70 % var klart – det var viktigt att Care blev en enhet och inte något som spretade åt alla håll. Ljudkonstnären Kara-Lis Coverdale, popfantomen Jack Antonoff och dancehall-inspirerade Dre Skull har alla fått sätta sin egen prägel på projektet, även om det hela tiden skett under Krells uppsyn och direktiv.

– Det var väldigt givande för mig att få samarbetspartners att göra saker som de vanligtvis inte gör eller inte är vana vid att göra. Typ som att få Jack att göra mer högljudda grejor, få Kara-Lis att göra pop och Dre Skull att göra rocklåtar. Det är en del i det jag menar att det är ett lekfullt album, att jag pushade deras kreativa banor. De älskade det också. Jag samarbetar bara med folk som är villiga att jobba så.

Den före detta producenten tillika vännen Mike Silver har tidigare sagt att How to Dress Well spelar folkmusik för en annan generation, och inte R&B som han ofta får höra. Det är folkmusik för en generation som ständigt uppdaterar sina flöden, känner sig rotlösa och inte har en blekaste aning om hur världen de lever i kommer att se ut om 20 år. När jag nämner citatet för Krell blir han stolt, för det är precis så han ser sitt verk – ett album som bestående av differentierade och introspektiva låtar som uppmanar till att bry sig om sig själv. I en digitaliserad samtid som krampaktigt jagar likes och uppmärksamhet är det inte lätt att vara lycklig. How to Dress Wells budskap om en ny typ av egenvård kommer mer lägligt än någonsin.

I julas gav How to Dress Well den finaste av klappar till alla Seinfeld-fans. Tillsammans med Twitter-parodikontot Seinfeld2000 sjöng han låten The Speed Dial – en låt helt baserad på Seinfeld-avsnittet The Millenium. Ovanpå en funkig ljudbild prydd av samplingar från såväl Seinfeld som The Notorious B.I.G. sjöng Krell om Jerrys kamp att hamna högst upp på sin flickväns kortnummer. I och med samarbetet blev han inte bara förevigad som musikens största Seinfeld-fan (kanske i konkurrens med den Seinfeld-fixerade rapparen Wale), utan också som den första artisten som gör en låt tillsammans med ett parodikonto på internet – postmodernt var bara förnamnet. På frågan hur samarbetet hände berättar Krell:

– Han började skicka meddelanden till mig på Twitter och på så vis blev vi kompisar och började hänga när jag var i New York. Han är helt galen. Egentligen är det bara en supersmart, svart snubbe som älskar Seinfeld. Vid ett senare tillfälle skrev han till mig och sa att han hade en galen idé, och att han hade skrivit en låt som han ville att jag skulle sjunga – och det gjorde jag.

Att prata om Seinfeld är något som Krell gärna gör, och som mest relaterbar tycker han att karaktären Elaine är. De delar, enligt honom, samma typ av flirtighet. När jag menar att jag, baserat på hur jag sett honom live och i intervjuer, tycker att han är mer lik Jerry eftersom han turnerar runt i världen och är skojfrisk (How to Dress Well drar sig inte för att skämta live) så skiner han upp.

– Tack, haha, det gläder mig att höra. Alla vill ju vara Jerry.