How to Dress Well
Flow Festival, 9/8 2014

Det är uppenbart att Tom Krell har gjort en resa. Senast jag såg honom var två år sedan, långt efter tolvslaget i en nedsläckt Annedalskyrka i Göteborg. Levande ljus, en himmelsk akustik, en blygt överväldigad Krell som inte trodde någon skulle vara där och en nästan evangeliskt andaktsfull stämning. Då var det magiskt. Att förvänta sig en upprepning av en sådan unik händelse vore naivt in absurdum. På Flow går Krell med band på vid halv sex på eftermiddagen, i ett packat Black Tent där ingen kan ha lätt att andas i det heta luftrummet.

Det har hänt mycket sedan 2012. Inte minst med Krell själv. Scenspråket utstrålar så mycket mer självsäkerhet än för två år sedan. Mellansnacket är avslappnat men energiskt, varje låt levereras med fullständig hängivenhet och Krell ser ut att ha riktigt roligt på scen. Och rösten. Den änglalika rösten; klar och starkt med en oklanderlig falsett som slipats till perfektion. Ändå är det något som skaver när han utbrister ”It’s nice to see you’ve got some energy”, en mening som vore otänkbar i Annedalskyrkan 2012. I takt med att Krell själv fått större självförtroende har också hans musikaliska approach förändrats. På tredjegiven What Is This Heart från i år är hans stämma så nära i ljudmixen att det är svårt att tänka sig att något annat vore möjligt. Borta är det lo-fi-filtrerade dis av noise som gjorde Love Remains till den abstrakta, spöklika verklighetsflykt som debutalbumet är. Sedan uppföljaren Total Loss har Krell istället ägnat sig åt att försöka skriva renodlade r’n’b-poplåtar. Inget fel i det, med tanke på hur bra han gör det, men när han engagerat står och dansar till Very Best Friend och Suicide Dream 1 framförs utan originalets noisebrus känns det som något gått förlorat.

Trots att han inte spelar sitt mest träffande stycke Ready For The World (vilket måste vara den starkaste indikationen på vad jag hävdat ovan) är det en riktigt bra spelning. I Words I Don’t Remember tystar han med en gest och ett leende publikens malplacerade handklapp för att sedan helt gå in i musiken och Set It Right exploderar av känslor när han radar upp alla nära och kära han saknar. Då jag lämnar tältet kan jag ändå inte låta bli att tänka på det dike av pop som grävts till det riktigt hjärtskärande, upphöjda som fanns på Love Remains. Det abstrakta och otydliga som nu är borta ingav betydligt starkare känslor. Hur man än vänder och vrider på det är det en svår förlust.