Hugo White: ”Vi lyckades vara förband åt The Strokes innan vi ens hade släppt vår första skiva.”

Det är ett mysterium att The Maccabees inte är stora i Sverige. De hade i för sig spelning inför ett fullsatt Debaser Slussen samma kväll som intervjun men i England ska de i slutet av februari spela på NME Awards tillsammans med Kasabian, The Vaccines, Florence And The Machine och The Horrors.

Jag fick möjlighet att utväxla några meningar med Hugo White, som är gitarrist i The Maccabees.

När spelade ni senast i Stockholm? Jag har inget minne av att ni har spelat här under de senaste åren.

-Nej, det här är faktiskt andra gången. Vi spelade på en festival som hette Accelerator för några år sedan, men jag tror att den har lagts ner nu. Det är synd, för det var rätt trevligt.

Hur länge har ni turnerat med ert nya album Given To The Wild?

-Vi gjorde en kort turné i England till en början. Det var ungefär tio spelningar tror jag. Här i Europa ska vi köra ungefär tjugo stycken. Så vi är väl precis i början av turnén skulle jag tro. I England så kändes det som att vi försökte sätta de nya låtarna så att vi kunde få så mycket ur dem som möjligt. Vi har liksom inte spelat dem live så mycket men det känns att vi blir bättre och bättre. Snart är vi riktigt tighta.

Känns det konstigt att turnera i Skandinavien när ni är så stora i England? Jag antar att spelningarna i England drar mycket mer folk än här uppe.

-I England har vi nog spelat runt 5000 gånger sammanlagt, så det är klart att vi får spela på större ställen inför större publik nu. Vi är riktigt glada över att få kommer över hit och spela på mindre ställen men vi känner att vi måste tjäna mer på det för att kunna komma hit oftare. Det är svårt och dyrt att få förband att hänga med i Europa och vi har inte kunnat göra det speciellt ofta med de tidigare albumen. Med Given To The Wild känner vi att vi vill spendera mer tid i olika delar av Europa. Vi älskar att göra lite mindre spelningar, som den här. Det är en speciell känsla över det. När vi åker någonstans långt hemifrån där vi inte har möjlighet att spela så ofta känner vi att det är viktigt att imponera och göra ett bra intryck på publiken.

Det är inte konstigt att så många vill se er i England, NME Magazine skriver om er titt som tätt. Gillar ni uppmärksamheten och hypen som de skapar kring er?

-Det är kul men samtidigt lite klurigt. NME är kända för att ena stunden älska ett band och den andra inte. De har alltid varit schyssta mot oss och med vårt senaste album har de verkligen hållit oss om ryggen genom att promota och skriva om vår musik.

Det måste ändå vara skönt att de skriver om bandet och musiken, inte om era privatliv som de gör med Noel och Liam Gallagher?

-Självklart! Det är bara det att så fort vi läser något bra om oss själva så tänker vi: ”Åh nej, det kommer inte hålla för alltid, de kommer att ändra sig snart.” Så vi tar inte allt som folk skriver om oss för seriöst, men det är klart att vi föredrar när folk skriver bra än dåligt. Jag håller med dig angående NME, ibland är det svårt att avgöra om det är en musik- eller skvallertidning.

Nog om NME. Om The Maccabees skulle få starta en egen festival, vilka band skulle ni boka som headliners?

-En egen festival? Oj. Personligen skulle jag definitivt boka The Walkmen. Jag älskar dem men de är nog inte headliner-material. Så för skojs skull så skulle jag förmodligen ta The Strokes. Jag skulle vilja ha tidig Strokes, med mest låtar från This Is It-plattan. Äh, jag skulle vilja ta dem som de är nu också.

Med Julian Casablancas full på scen?

-Definitivt, han får vara full. Han är ganska rolig när han är full. Jag trodde att han hade slutat dricka, har han inte det?

Jag vet inte hur han är nu, men han var definitivt full när han spelade på Peace & Love här i Sverige i somras. När de väl spelade var de riktigt grymma.

-Aha. Det är ett fantastiskt band, vi älskar The Strokes. Innan vi ens hade ett skivkontrakt eller något alls, när vi fortfarande bodde i Brighton så skulle de göra en liten spelning och de ville ha ett förband därifrån. Det förbandet blev oss, The Maccabees. Vi lyckades vara förband åt The Strokes innan vi ens hade släppt vår första skiva. Jag kommer ihåg att vi tänkte att vi kunde sluta efter det, det är lika bra att sluta på toppen av karriären.

Det var tur att ni inte gjorde det, för Given To The Wild har ju tagit er till nya höjder. Är tillfredsställda med hur albumet blev till slut?

-Vi är riktigt nöjda. Vi har varit nöjda med våra tidigare album också men just det här känns mer personligt för oss. Detta för att vi har lagt ner två år av våra liv att skriva och spela in det här albumet. Allt vi har gjort under de senaste två åren har varit för att släppa det här albumet. Vi körde fram och tillbaka varje kväll i en månad för att mixa låtarna. När vi var klara med den processen och hela bandet satt i bilen efter den sista kvällen satte vi på skivan. Vi lyssnade hela vägen hem och det var en så fantastisk känsla att få höra det vi hade kämpat för i två år. Det kändes otroligt skönt att få höra slutresultatet på skiva, inte bara från när vi spelar i replokalen, man får liksom ett annat perspektiv på det då. Ärligt talat så var det mitt stoltaste ögonblick med The Maccabees. Det är så många band i England som släpper en bra skiva och blir hyllade för att sedan bli bortglömda och bortslängda av skivbolaget. Vi har släppt tre album nu och vi fortfarande gör framsteg. Det känns som en prestation att vi fortfarande utvecklas och det är något som jag är väldigt glad för.