Krönika: Hultsfred går från skogen till Sveriges centrum

Mitt första år på Hultsfredsfestivalen var 2011. Då hade festivalen rest sig likt en fenix ur askan. Det andades nya tag och en förhoppning till att tyskarna skulle kunna göra Hultsfred till något stort igen. Jag spontanåkte dit med tre kompisar. Tre tågbyten och fem timmar senare var vi framme. Det var redan mörkt ute och gräset var fuktigt (och jävlar vad det blåste!). Vi satte upp våra tält på ängen. Precis när vi skulle sova, helt utmattade efter resan, drar några Volvoraggare igång Eddie Meduza på en helt bisarrt hög volym. Klockan 05.00 ger vi upp och byter plats. Vi vaknar igen 08.00 efter att vårt partytält blåst sönder. Det var ett fullständig elände.

Men mitt i hopplösheten fanns det en oslagbar känsla av att klara sig själv. Fyra ungdomar är 30 mil hemifrån och lever det största misärlivet för att få se några favoritband. Jävlar vad härligt det var, egentligen.

Vi hoppar framåt två år. Idag vaknade jag av att Hultsfred flyttar till Stockholm. Det lät så bisarrt att jag knappt trodde på det. Ska allt som de byggt upp i de småländska skogarna ska bara transporteras till en gammal golfbana två mil utanför Sigtuna? Jag hade ju anat att något inte stod rätt till. Hultsfred hade inte släppt band sedan slutet av februari och de släppen fick ljummet mottagande på festivalens konton på sociala medier. Inbjudan till presskonferens gav inte direkt sköna vibbar. Men inte ens i mina vildaste drömmar hade jag föreställt mig att det ens var möjligt att flytta Hultsfred.

Och det har ju sina förklaringar. Hultsfred ligger långt från det mesta och det gör såklart att det är svårare att locka dit folk. FKP Scorpio har ju gjort ett ärligt försök – de har pumpat in pengar för att få Hultsfredsfestivalen att återigen gå plus, men någonstans tar pengarna slut och något måste ske. För att inte tvingas ställa in tog de det magstarka beslutet att flytta hela festivalen dit folket finns – Stockholm. Sedan är det såklart lättare att arrangera en festival i Storstockholm än i skogen. Närheten till Arlanda gör att både internationella besökare och artister får det lättare att ta sig till festivalen.

Det är ju inte heller första gången en festival flyttar. Sweden Rock flyttade från Karlshamn till Sölvesborg och Putte i Parken flyttade från Karlskoga till Karlstad. Skillnaderna här är dock slående – dessa festivaler flyttade några mil och behöll samma karaktär. Hultsfred flyttar över landskapsgränser och går från att vara mitt ute i ingenstans till att vara i Sveriges centrum. Vidare har varken Sweden Rock eller Putte i Parken samma kultstatus som Hultsfred. Det är en festival som färgat flera generationer festivalbesökare och flytten upprör således betydligt mer.

Frågan är om det var speciellt smart att inte hålla ut ett år till. Många har redan bokat tågbiljetter och eventuellt boende och då blir denna flytt något man inte glömmer inte första taget. Det är en trovärdighetsförlust man inte bygger upp under en natt. Men det kommer nog heller inte som en chock för FKP att folk är förtvivlade och besvikna. De såg det antagligen som nödvändigt att göra folk besvikna – i Aftonbladet säger Folkert Koopmans, VD på FKP Scorpio, att de sålde färre biljetter i år än förra året.

Det är svårt att flytta en festivals själ. Kanske hade flytten varit lättare att svälja om de inte behållit namnet eller inte väntat till tre månader innan festivalen. Något var tvunget att ske och detta kanske var den bästa lösningen. Men jag tror att den där känslan av att få klara sig helt själv kommer vara saknad när SL-bussarna rullar förbi utanför festivalområdet.

Foto: Partick Sörquist