Manchestervågens framfart har skildrats genom otaliga exempel vid det här laget. Det heter bland annat WU LYF, Stay+, Money och till viss del den finkammande duon Hurts. Äntligen har staden befriats från Oasis-träsket, gitarronani för NMEs omslag och britpop. Det är som att staden smått förblindad av de lokala hjältarna suddat ut genrer. För det var egentligen ganska länge sedan namn som Oasis och The Stone Roses hade sin storhetstid, även om deras ljudbilder förpackats tusen gånger om av taniga pojkar med rock’n’roll-drömmar. Få har dock lyckats i förhållande till alla taffliga försök. Förvisso hade Stone Roses en helt absurd hajp under fjolåret, men nu känns bandet nästan lika dött som innan återföreningen.
Hurts är förmodligen en av 10-talets mest påstridiga New Wave-utövare. Men det är många, väldigt många, som försökt vandra i New Orders fotspår utan att lyckas. Hurts har till skillnad från många andra aldrig varit rädda för att vandra in i kommersialismen. Hurts förhållande till New Order är förmodligen vad White Lies är till Interpol: en radiovänlig kopia. Och det märks – inte bara på publiken – det finns tydliga ambitioner om stora arenor i musiken. På sina håll känns det dessutom löjligt nära 90-talets pojkbandsera. Nog för att duon Theo Hutchcraft och Adam Andersson är fotogeniska, men de behöver verkligen inte ragga dessa billiga poäng.
Jag minns hur singeln Better Than Love – inte bara gav synthgenren hopp utan även en hel generation framtidstro. Som om 80-talet filtrerades till dagens musikklimat. Men jag minns samtidigt besvikelsen över debuten Happiness spännvidd med allt för tydliga fallgropar. Problemet kvarstår på uppföljaren Exile. Deras förkärlek för skivor uppemot 14-spår kvarstår och ligger dem till last. Den intensitet som det inledande titelspåret förmedlar går knappt att minnas vid skivans slut. Depeche Mode-referenserna är många och tydliga – precis som i nervkittlande och industritunga Cupid. Djupet i Mercy fungerar som ett uppvaknande på att bandet faktiskt vågar utforska och tänja på gränser. Det är Robyn-beats som spinner i bakgrunden till D.A.F.-produktioner.
Med ena foten i blaskig radiopop och andra i framtidstörstig synthpop blir Exile som en velig student inför sitt gymnasieval. Det kanske är dags att sätta ned foten och bestämma sig en gång för alla, de här kompromisserna gläder ingen i det långa loppet. Resultat blir vanilj eller mellanmjök om du så önskar.