Hurula
Klass

26 februari, 2019
Recension av Malcolm Jeppsson
5

Hurula drar upp sina rötter, tänker tillbaks på sitt liv. Det är säkert väldigt spännande för honom att göra det. För oss andra är det dock inte lika intressant. Klass saknar det där självklara och känslokittlande som vi vanligtvis förknippar och uppskattar med Hurula: explosivitet, aggressivitet, sprakande naivitet. I stället är det introvert, grått, svåråtkomligt. Är det detta vi lyssnare längtade efter? I så fall är det spot on. Annars är besvikelsen ett faktum. Det senare känns mest troligt.

Det första vi möts av på skivan är ett mollackord som dras över en distad gitarr, på singeln Järnvägsbron. Typ som Shoreline, fast inte lika snyggt, och 16 år för sent. Hurula sjunger dock med precis samma härliga intensitet som alltid, och texterna är många gånger minst lika skarpa och generiskt tonårsromantiska (på ett bra sätt) som innan, men har man lyssnat på de två tidigare albumen så märks det ganska snabbt att det grundläggande gällande harmoniken, ljudbilden och textinnehållet är något man börjar bli ganska klar med. Längtan efter variation är förgäves.

Det tar inte lång tid för skivans tema att etablera sig. Vissa låtar är lugna (som Livstid) och andra är ösigare (som singeln Självmedicinering), men den nostalgiska kärnan i textmaterialet är konstant, och binder samman allt mjukt och fint. Materialet är genomarbetat, med extra hänsyn till albumets helhet. Det går i alla fall inte att anklaga Klass för att vara något slarvigt eller spretigt verk. Tyvärr är det i detta fall inte till någon fördel, eftersom att det innebär att allt håller samma medelmåttiga nivå. Något som sticker ut är just det som saknas.

Några guldkorn finns såklart ändå. Kärleksballaden Jag vet och albumets akustiska avslutning Innan ljuset är sentimentala och vackra. Det är kanske inte är något man vanligtvis associerar med Hurula, men de skorna passar honom bra. Här finns definitivt något som hade varit fint att se mer av. En annan fin sak som genomsyrar nästan hela albumet är också luften. Det är inte lika kompakt mixat som Hurulas tidigare skivor, och det är behagligt för öronen. Såklart hänger det ju ihop med att dynamiken generellt sett är mer nerskruvad, men ändå. Fint.

Hurula är snart 40 år, och har nu kämpat ganska länge för att hålla den klassiska svenska indierock-andan vid liv, både som medlem i Masshysteri och med sin solokarriär. Det ska han ha tusen tack för. Han har absolut gjort en resa som är värd att blicka tillbaka på, men det kanske inte riktigt är dags för det än. Och det hade kanske inte ens behövts göras på ett album. Klass hade precis lika gärna kunnat vara en bok.

Det intressanta med Klass är inte vad albumet berättar om Hurulas förflutna, utan vad det säger om hans framtid. Var detta bara ett pit stop, någon slags språngbräda för att följas upp av det mest explosiva och storslagna som indie-Sverige någonsin skådat? Eller är detta en indikation på att Hurula blivit för gammal för att vara ung? Oavsett så befinner han sig vid ett vägskäl. Ena alternativet är att utmana sig själv, det andra är att djupdyka i sin musikaliska identitet. Båda kan funka bra. Det viktiga är i alla fall att Hurula inte är färdig.

Skivbolag: Razzia Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1542 [name] => Hurula [slug] => hurula [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1543 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 54 [filter] => raw ) )