Live
Hurula
Way Out West, 11/8 – 2018
Publicerad: 12 augusti 2018 av
Freja Wehrling
Redan innan Hurula kliver upp på scenen står det klart att det här kommer att bli en krävande spelning. Luleårockaren är en av Stay Out West-scenernas största dragplåster ikväll och det märks på den stora publiken. Det fullkomligt bubblar av energi framför scenen och hur artisten tar till vara på denna är helt upp till honom. Med skivan Vapen till dom hopplösa tog Hurula in sig i indiemainstreamen och folket framför scenen är definitivt redo för hans musik – huruvida han är redo för dem visar sig senare under kvällen.
Till en början verkar han mer än redo. Med en slagkraftig Cortex-cover som första låt sparkar han igång den här spelningen som en sedan länge undertryckt aggression. Den politiska klassikern passar Hurula som handen i handsken och trots att låten är mer än 30 år gammal är texten uppseendeväckande relevant idag med. Vad låten dock också gör är att stänga in Hurula i ett hörn av politik som han inte alls verkar trivas särskilt bra i. Ifall en sjunger om barn som splittras av granater och råa poliser kommer folk slutligen vänta sig något mer av en än enbart ens musik. För i melodierna och texterna finns en slags gemenskap och när denna inte alls speglas i artisteriet live alls blir det som att bron mellan Hurula och oss slutar tvärt. Musiken finns där och låter som det ska, men ilskan, sorgen och kärleken befinner sig enbart i tonerna och inte själva artisten som står på scenen. Inte för att Hurula helt misslyckas för detta dock. Publiken nedanför sjunger med i vart och vartannat ord och när gitarrerna river och trummorna dånar försvinner kanske det där suget för något mer hos de flesta.
-
Nästan varje låt som spelas känns som en singel och även den nyare Varje ensam natt gör sig väl. Det fortsätter med 22, Skjut mig, Kom över nu, Ny drog och Stockholm brinner. Varje ny låt kastar på bränsle på den redan övertaggade publiken och snart är det survival of the fittest som gäller. Stämningen påminner om när FIDLAR spelade på Bananpiren under 2016, men skillnaden är att det amerikanska bandet sjunger om billig öl och att skjuta upp medan Hurulas texter har mer värdighet än så. Att denna inte helt speglas under spelningen är inte helt något som han kan rå över, men hursomhelst klassar varken kondomballongerna eller Youtubescenen in på saker du relaterar till Hurula. Utan någon slags ironi för dessa kulisser faller konserten platt. Varje spelning kräver olika saker och det går inte att låtsas som att Youtubescenen innebär detsamma som att spela i en knökad konsertlokal där folk har betalat för att bara se en artist. Här hade det behövts mer än bara bra gitarrslingor. Hurula som rockare räcker inte – här hade det behövts Hurula som konstnär.