Live

I alla världar bör Wilco ha en given plats.

Publicerad: 28 februari 2012 av Magnus Olsson

Wilco, Annexet

Betyg: 7/10

Chicagobandet Wilco har en gedigen karriär, vilket inte minst avspeglar sig på publikskaran. Medelåldern har passerat trettio-sträcket, somliga kommer direkt från jobbet iklädda kostym och portfölj, andra intar 00-talets stereotyp för skäggrock med attribut som flanell och ett vildvuxet skägg. Och kanske säger det en hel del om bandet och dess musik. Det stilbildande bandet från Chicago drog upp Seattle från 90-talets grungevåg som man vägrade släppa.  Band som Fleet Foxes och Band Of Horses har hittat massvis med inspiration, och numera tillhör dessa Seattle-band den nya skolan, och den nya våg av amerikansk musik som bottnar i en kompromisslös korsning av folkrock och alternativ rock. Chicagojätten Pitchfork kan inte sluta spruta superlativ över denna genre, och Sverige är inte sämre.

Det senaste året har band som Band of Horses, Bon Iver och Fleet Foxes fyllt Annexet, det är inte mer än rätt att deras förgrundsgestalt ska göra likadant. Musikaliskt blandar man det vackra akustiska slingorna med postrocks liknande oceanier. Ett svepande moln fylld av amerikansk folksjäl lägger sig över publiken till Jeff Tweedys säregna stämma. Det är innerligt och vackert, men även en stilistisk fullträff. I alla världar bör Wilco ha en given plats.

Det är stabilt och fint, utan några riktiga dalar eller toppar. Kanske är det bandets styrka? Den jämna nivån som speglar av sig på bandets skivor blir även i livssammanhang en sammansvetsad länk mellan bandets olika nummer. Men det blir också deras fall, de tar oss aldrig till Mount Everest, vi får nöja oss med Alperna.

Foto: Magnus Olsson