Ordet Chiaroscuro står för det konstnärliga förhållandet mellan ljust och mörkt, kontraster som påverkar en helhet. Någonstans där tar I Break Horses andra fullängdare avstamp, i fullständigheten av en mörk, experimentell, atmosfärisk pop. Det är precis där, i kontrasterna, det blir så briljant. I sambandet mellan gotisk experimentell electro, shoegaze och melodiska popsynthar.
Chiaroscuro börjar i popen. Faith är en explosiv uptemposingel som känns som lånad från valfritt 80-talsnostalgiskt indiepopband. Det finns välkända element i låten, element som stundtals känns banala och gjorda men i helhet med resten av albumet bidrar till något större. Den melodiska synthpopen behövs här, om inte nödvändigtvis för sin egen existens skull, så för kontrasternas och helhetens skull. De skapar tillsammans med resten av albumet en balans, som en biroll i en film, en komplettering till det större syftet. Det större syftet i det experimentellt industriella i introt till Ascension som sedan ebbar ut till en shoegazig förvrängning, eller electropopen i Denial, de tunga basgångarna och Maria Lindéns omslutande röst i Berceuse. Vartenda spår på det här albumet lämnar något sorts intryck, och vartenda spår lämnar utrymme till det som kommer efter.
I Break Horses har utforskat så många fler områden än tidigare, blivit kallare, mer distanserade. De fysiska hjärtslagen från debuten är försvunna, eller åtminstone inte lika påtagliga som tidigare. Men det är inget negativt. Detta har för mig aldrig varit musik av datorer för datorer, och det är ännu tydligare i Chiaroscuro än tidigare. Känslan, mänskligheten, känsligheten i musiken är kvar, fastän betydligt mörkare. Heart To Know, slutspåret, avslöjar just detta. En perfekt avslutning på en briljant skiva, en perfekt början på ett större I Break Horses.