”… i dimman av ett LSD-rus trivs bandet som bäst.”

WU LYF, L Y F

Betyg: 9/10

WU LYF är sannerligen ett annorlunda och egendomligt projekt. Med djävulsanspelningar och surrealistiska videoklipp i dimman av ett LSD-rus trivs bandet som bäst. Och på något märkligt sätt upplever jag samma trivsel. Kanske är det det sköna postrock-gunget som sakta sveper in min kropp i detta rus. Eller är det kanske inom Manchester-soulen jag en gång kommer att återfödas och gro i en helt ny främmande värld. Det är iallafall sådana känslor som WU LYF frambringar. Sentimentala tankar långt utöver Mankell, flintastek och Solsidan.

En orgel glimtar förbi och ersätts av filmiska söderhavsvibbar. Alla känslor placeras i en skål likt en fruktsallad. De blandas varsamt för att alla komponenter ska gå in i varandra och uppenbara sig i en helt ny upplevelse. För säkerhets skull förpassas denna saliga blandning av ångest, upprymdhet och förundran ner i en avgrund representerad av en nyinköpt mixer, noga utvald från pricerunner. Där krossas drömmar och förväntningar. Oro och svek. Allt sluter upp i en enda stor klump av osäkerhet. En undran om vad som händer härnäst och varför allt blev som det faktiskt blev. Denna klump förpassas till din mage och stannar där för en stund.

Singeln L Y F är ett äventyr. Den ger mig ett obehag. Men trots detta finner jag mig själv lyssnades till detta obehag om och om igen. Den har någonting som gör att jag hela tiden vill återvända. Ett känslorus och en mottaglighet som gör att den blir min. Så skoningslöst och oskuldsfullt. Så vackert.