I Love Your Lifestyle

Jag vet inte om det är befogat att kalla DIY-andan påtaglig kring bibelbältet, men det faktum att vi följt Behzads och Trachimbrods resor bevisar trots allt livstecken från en inre musikalisk scen långt bortom stora skivbolag. Det är kassettband, egenpressade vinyler och ljudbilder som nästan bara når nätet. Av oklara anledningar finner jag mig lyssnandes på Conor Obersts Desaparecidos på ett ensamt hotellrum i Reykjavik. Tillställningen kunde varit gladare, men jag myser ner mig i emovågen som i en större utsträckning representerade mitt forna jag.

I Love Your Lifestyle är bara ett av många projekt involverande Lukas Feurst (också i nämnda Trachimbrod), multikonstnären från Jönköping vars nuvarande USA-resa jag ironiskt nog följt via Instagram. Allt från ensamma gator i Detroit och Animal Collective-spelningar till absurt vackra landskap har målats upp framför mig samtidigt som jag upptäckt hans musikaliska talanger – även band som Great Owl Oak Band och Camp Jesus finns inom hans spektra. Men det rör sig aldrig om en one-man show, han är ständigt uppbackad av nya formationer som fortsätter sprida ringar på vattnet. Den här gången tillsammans med Joel Bjurbo, Jonathan Bjurbo, Fredrik Dahlqvist och Oscar Johansson.

Den självbetitlade EP:n går att köpa för 10 kr och är en självklar frukt av Oberst, inte mer än rätt att någon skördar. Med stranden som utgångspunkt skulle de möjligen kunna dela scen med Bleached, men rör sig samtidigt mer mot midwest emo än Pitchforks hippa favoriter, trots att strukturen utgörs av catchiga melodier. För genren är det här genialiska låtar att skråla med i. Jag menar, hesskrikande Happy Lacuna har en refräng som träffar rakt i hjärtat utan att för en sekund kännas smekande. Fusionen av pop och emo är tydlig i vad bandet kallar lifepop: här ser vi genialiska textrader som ”Together we could share my homemade scones” i Poetry Issues eller “I’m serious it would make me feel alive / And although it would make you wanna die I think we really should give this a try.” På gränsen till twee blir det näst intill töntigt, men det är å andra sidan inte alltför ofta som den glada sidan av emo visar upp sig lika kompromisslös och fallande. Att Christoffer Robin inleds med att sampla Stephan Elliots skapelse från 1994, The Adventures of Priscilla, Queen Of The Desert med orden; ”I’ve said it before, and I’ll say it again: ”No more fucking ABBA!”, är bara ytterligare ett bevis på den här gruppens egensinnighet.