iamamiwhoami är inte din mest konventionella popartist. Hon släpper sina låtar en i taget, med tillhörande musikvideo där alla filmer faller in på ett tema. Det kan sägas att hon till stor del är en grafisk artist, men den delen skulle knappast få någon vidare uppmärksamhet utan den säregna elektroniska musiken. Sedan debutsingeln 2010 har hon varit höljd i mystik, till en början med hemlig identitet innan hon gradvis lät ljuset falla mer och mer över henne på omslagen till singlarna på Kin, hennes näst senaste album.
På uppföljaren Blue är hon, Jonna Lee som hennes namn egentligen är, redan ute i rampljuset. Det kan vara därför som en del mystik i musiken är borta och popaspekten är starkare. Strukturerna är tydligare, stämningen är lättare och refrängerna mer catchy. Tematiskt har hon tagit sig an ett naturromantiskt uttryck. Hon dansar runt i isblå landskap och musiken är lagd därefter. Där finns syntar som låter som valsång och syntar som låter som vattendroppar. Produktionen är uteslutande elektronisk, men andas ändå av liv och natur snarare än av dator och storstad. Melodierna är i sin tur som vanligt högtflygande och ibland eteriska, vilket gör att det blir som att Robyn möter Cocteau Twins. En väldigt lyckad kombo skulle jag säga.
Även om låtskrivandet har tagit en ganska väntad riktning så är det inte utan att det utvecklats. Många av låtarna är väldigt storslagna, som bäst illustrerat av Chasing Kites som utan tvekan är iamamiwhoamis största chans på en hit hittills i karriären, med en struktur som påminner om M83s Midnight City fast med en bredare refräng. Tap Your Glass och Ripple är i stället albumets udda fåglar, den förstnämnda med en mäktig houseuppbyggnad men med en märkligt monoton refräng och den andra med en potentiellt bra låt i bakgrunden som är dränkt i ett syntarpeggio som blir vidrigt irriterande alldeles för fort.
Berättelsen om naturen som ges över albumets gång är en som börjar med ett sökande och en längtan. På öppningslåten Fountain sjunger hon om att hitta till oupptäckta platser, vilket gissningsvis är en vanlig dröm på den upptäckta Jorden 2014 där varje kvadratmeter går att hitta på Google Maps. På de följande Hunting for Pearls och Vista, båda med enorma refränger, frågar hon “won’t you take me with you to another land?” och “can you follow me, never to be found?”. Det är en längtan som kanske tydligast motiveras i slutet av albumet. Som jag förstår det är Shadowshow, den suggestiva sista låten, en berättelse om klimatförstöringen. Där ÄR hon naturen: “I am fire, I am damage in the making / […] / I am a giant stepping on the tiny world you live in”. Som en syndaflod sköljer hon över världen. Det är inte konstigt att hon söker och längtar bort.