I samband med albumsläppet kunde Chris Corner, hjärnan bakom IAMX, höras säga ”This album is special. I feel something fundamental has changed”. Ingenting kunde vara längre ifrån sanningen. Metanoia är IAMX reducerat till det allra mest bekanta, den svartvita estetiken och de karga syntarna. Men Chris Corner äger fortfarande helt och hållet sitt sound, och hur lite han än förnyar det så kan jag inte göra annat än att uppskatta när han väl träffar rätt. Det gör han faktiskt under större delen av albumet, och hur mycket invändningar jag än har så omfamnar jag slutligen Metanoia.
Vilka invändningar kanske ni frågar er? Framförallt handlar det om albumets tema. Chris Corner mår dåligt. Det kan nog få förneka som lyssnat på Metanoia hela vägen igenom. Frågan är bara om lidande alltid gör konst större och bättre? Måhända har Chris Corners ego blivit lite mer uppblåst, då han snarare högläser sina egna dagboksanteckningar än att faktiskt skriva låttexter, men IAMX som koncept har snarare krympt och blivit mindre intressant. IAMX har gjort någon slags omvänd artistisk resa där fokus förflyttats gradvis ifrån tänkvärda och snygga betraktelser av omvärlden till att rikta strålkastarna mot Corners egen ågren. Från sofistikation till enkla terapianteckningar.
Ack, lidandet som ska visas upp likt skrytiga jakttroféer syns redan i låttitlarna: Oh Cruel Darkness Embrace Me, Say Hello Melancholia, Insomnia, och så vidare. Den sistnämnda av dessa, Insomnia, är dessutom albumets ultimata lågvattenmärke. Det är bara fåfänga som kan vara anledningen till att dessa krassa textrader blivit staplade på varandra utan finess eller eftertanke, för att sedan tvångsgiftas med en trist melodi. Det är en låt som får mig att vilja ropa ut ”Chris Corner är slut som artist! Slut!”
Riktigt så är lyckligtvis inte fallet. Även om Metanoia är ytterligare en skiva där vi får nöja oss med blandad kompott snarare än ett helgjutet mästerverk á la The Alternative, så finns det ändå ingen som gör elektronisk musik som IAMX. Corner vet hur han ska snickra ihop en låt så att lyssnaren börjar stampa taktfast i golvet.
Inledande No Maker Made Me, skivans obligatoriska ateistiska krigsförklaring, visar prov på Corners fantastiska produktionsförmåga med hjälp av glitchiga syntar och ett beat som sätter sig i ryggraden efter bara några sekunder. Det är inte en dålig plattform att dyka ner i Metanoias depressiva stämning ifrån. North Star med sin mäktiga refräng och sitt karga driv är svår att värja sig mot, likaså Aphrodisiac och dess skruvade sammansättning av falsettsång och atonala syntslingor. Surrender är välsignad med en av albumets bättre texter och en himmelsk refräng. Oh Cruel Darkness Embrace Me har så mycket gotisk allsångspotential att den redan nu känns som ett självklart inslag i bandets kommande livespelningar.
Med album som Kiss + Swallow i backspegeln så borde förväntningarna på IAMX vara högre än att bara trampa runt i gamla fotspår. Samtidigt så är Metanoia tveklöst ett bra album, där Corner visar upp sina styrkor på ett sätt som han inte lyckades göra på föregående skivan The Unified Field. Så även om IAMX har långt större potential så känns Metanoia i slutändan som ett välkommet och tillfredsställande livstecken från det Berlinbaserade projektet.