IAMX – om psykologisk återfödelse, politik och sex

Backstage i ett tyst, mörkt rum på Debaser Medis sitter en svartklädd, tanig gestalt i en soffa. Den enda belysningen är en liten ljusslinga som ger ifrån sig ett avslappnande men sparsamt sken. Chris Corner och hans musikprojekt IAMX ska spela sin hetsiga elektroniska rock för Stockholm ikväll, under bandets första turné sedan Corner gick in i väggen ordentligt för ungefär tre år sen. Nya albumet Metanoia handlar om just den tiden.

Du har själv sagt att du inte kan separera ditt liv från din musik, och det är verkligen svårt att prata om Metanoia utan att beröra dina erfarenheter av psykisk ohälsa, eftersom de uppenbarligen skapat stora delar av det nya albumet. Hur mår du idag?

Jag mår bra. Jag känner mig mycket starkare än vad jag gjorde när jag skrev Metanoia, på ett sätt var alltsammans en nödvändig process för mig att gå igenom. Under ungefär tre års tid fram till min sjukdom visste jag att något var på väg. Jag förstod inte vad det var, men något bubblade under ytan, länge. Det är lite som att behöva gråta. När du har gråtit ut ordentligt så känns det bättre. Det tog visserligen lång tid att komma ur det hålet sen, men jag lärde mig samtidigt mycket som var nödvändigt för att bli en starkare, mer balanserad person.

När du tampas med mental ohälsa som är av mer klinisk natur stannar vissa symptom med dig för livet, och jag vet att det är något som jag bara måste leva med nu. Det gäller att försöka finna ro i det och acceptera att det är en fundamental del av den du är, då kan du börja slipa dina verktyg och hantera det längs vägen. Så ja, det korta svaret på frågan är att jag mår bra.

Du släppte nyss videon för North Star. Vad handlar den låten om?

Den handlar om vad hela albumet handlar om: att gräva sig själv upp ur ett hål, om en sorts psykologisk återfödelse, vilket är vad ordet Metanoia innebär. Varje spår på albumet är ett steg på den resan. När jag skrev låtarna bodde jag ute i öknen, i ett litet skjul precis där vi också gjorde videon. Det var så inspirerande vara just där, naturen var otroligt vacker så jag kände att jag var tvungen att referera till den på något sätt. Nordstjärnan har alltid varit en symbol för det vägledande ljuset för oss människor, så det blev också min liknelse för att bli ledd ut ur mörkret.

För mig verkar det som att din musik kryllar av politiska och filosofiska undertoner. Att du skrev en låt tillägnad Christopher Hitchens är ett exempel på det. Du verkar avfärda en hel del saker, som religion, pengar och berömmelse. Vad skulle du ersätta de sakerna med i ett idealsamhälle? Vad står IAMX för?

Det är en väldigt bra fråga. Ett tag lekte jag med tanken på att starta en kult. Jag tänkte att det kunde vara vad jag och vad min publik behövde, att känna oss aktiva i en strävan mot att göra världen bättre. Men jag är ganska ambivalent när det gäller ledarrollen, ibland känner jag verkligen för att stå upp och leda människor, och andra stunder vill jag bara försvinna in i mängden. Jag skulle inte vara en konsekvent kultledare med andra ord, så istället lägger jag energin på att bädda in ett budskap i min musik, för musik är det enda jag egentligen är bra på. När det gäller musiken klarar jag av att vara konsekvent.

När jag tänker på mänskligheten får jag en bild för mitt inre öga, en bild av en uppdelning mellan 80 och 20 procent. Å ena sidan massorna, det vanliga folket, och å andra sidan de 20 procenten som lever en sorts alternativ livsstil och liksom tänker på ett annat sätt. Det grämer mig att säga, men jag bryr mig inte tillräckligt mycket om de där 80 procenten för att bli aktivist. Så istället lever jag vid sidan av och skapar en värld där jag inte behöver interagera särskilt mycket med ”massorna”. Att jag blev en musiker och att lever den här livsstilen är en del av det. Andra blir rika antar jag, eller tillfogar sig makt på andra sätt, men jag misstänker att det är av samma anledning: att slippa vara en del av massorna, så att de kan leva utanför kollektivets gängse regler och undkomma hur samhället dikterar våra liv.

Jag kan se på världen och peka ut det som är fel, men jag vet inte om jag faktiskt kan säga hur jag skulle förbättra den. Frågan ”hur skulle du förbättra världen?” känns som en återvändsgränd. Jag har alltid upplevt att politik är lite som berömmelse, det är ett självändamål, själva processen leder ingen vart. Vart kommer det hela sluta? Jag tror inte att det finns någon absolut lösning.

Den inställningen tycker jag kommer fram i din musik. Någon sorts post-utopisk känsla, att vi lever i ruinerna av 1900-talets modernistiska projekt. Men du har ingen utopi med andra ord?

Jag brukade vara mindre cynisk kring de här sakerna, och jag trodde på en sorts utopi om att sammanföra goda människor. Men ju mer erfarenhet jag får, ju äldre jag blir, desto mer märks det att alla de här goda människorna bara försöker göra sin egen grej. De personer jag verkligen inspireras av och vill träffa för att utbyta idéer med brukar vara lika mig i det avseendet: de är som mest drivna kring sina egna individuella projekt, så det finns inte så mycket tid för förening eller gemensamma mål. Du får tyvärr aldrig en gemenskap som bubblar av potenta filosofiska idéer som kommer rädda världen. Det är en fantasi för intellektuella, att verkligen anknyta till andra likasinnade; tyvärr är de redan på väg åt sitt eget håll.

Jag är likadan. Kanske har jag isolerat mig lite för mycket från andra, men det är så svårt att bygga en riktig gemenskap. Min utopi skulle ändå vara att ha alla människor jag tycker är fantastiska i ett stort hus, där vi bara kunde fokusera på att skapa, tillsammans. Det låter lite som 60-talskollektiv, men det är inte riktigt vad jag menar. För ett par år sedan i Berlin bodde jag i en stor industrilokal som jag fortfarande har, där jag skrev Ghosts of Utopia från skivan Volatile Times. Jag ville att det skulle bli en plats där artister skulle komma och umgås, dricka vin och lösa världens problem tillsammans, innan vi alla åkte iväg på turné igen. Men det blev aldrig riktigt så, och det var lite av en besvikelse.

Jag läste på din blogg på din hemsida, där du berättar om din återhämtningsprocess efter sjukdomen, och där skrev du ”happiness is a skill, a discipline”, vilket jag tyckte var intressant.

Ja, jag tror helhjärtat på det. Särskilt om du har psykologiska problem, då måste du upprätthålla en sorts balans i livet. Jag måste arbeta varje dag för att hindra mina tankegångar från att drunkna i negativitet. När jag var sjuk så läste jag mycket om psykologi och evolutionär biologi, och saker dök upp som gjorde det uppenbart för mig att lycka verkligen är en färdighet. Du vet, vi brukade springa från tigrar så att vi kunde överleva i vildmarken, och vi har fortfarande den stressen och oron programmerad i våra nervsystem. Och det är ju såklart toppen, om du måste fly från tigrar som en del av din vardag. Men i dagens samhälle blir det värdelöst. Evolutionen har inte kommit så långt att vi slipper all den här energin som brinner inuti oss och förbereder oss på att något negativt eller hemskt kommer hända. Istället börjar vi grubbla och tänka i cirklar. Det har blivit vår nya fiende, i tigerns ställe. Så, lycka behöver konstrueras och struktureras, det måste vara ett sätt att styra din hjärna och omprogrammera dig själv för att kontrollera din negativitet. Det är mitt sätt i alla fall.

Jag upplever att sex och sexualitet är ett återkommande tema i din musik. När jag såg er spela i Berlin i år så använde ni japansk ögonslicknings-porr som bakgrundsprojektion under Aphrodisiac. Vad skriver du om när du skriver om sex?

Jag tror sex alltid varit en slags fristad för mig, från besatthet och maniska tankar. Det har i stort sett alltid fått mig att må bättre. Jag tycker det är riktigt intressant hur sex rent psykologiskt tar mig till en helt annan plats. Jag har aldrig sett problem med sexuell frihet eller ens pornografi. Jag tror det har sin plats i samhället. Jag vet att det finns kritik mot det här, mot kvinnoförtrycket och de andra negativa sidorna av pornografi som folk hakar upp sig på. Det ligger såklart något i det, men jag tror inte det är hela sanningen. Jag tror det kan ha en frigörande, subversiv sida också.

När jag var yngre så kämpade jag, som många människor gör, med funderingar och sökande kring min egen sexualitet, och med komplicerade relationer, vilket kom ut i musiken. Till en början var det väldigt intressant för mig bearbeta kreativt, men vid någon punkt så blev det bara en sorts psykologisk rutinsyssla. Jag antar att jag flyttade fokus till större och mer allvarliga ämnen att skriva låtar om. Sexet finns ändå kvar i musiken i någon utsträckning, för det är något som jag fortsätter vara nyfiken på, som aldrig slutar kittla en viss nerv i mig.

Vi tar en avslutande fråga som återkopplar till Metanoia: varför kan inte personen i låten The Background Noise sova om nätterna?

Han vet inte varför. Så är det för många som handskas med insomnia och liknande åkommor: de vet helt enkelt inte vad det beror på. I alla fall inte innan du konfronterar dig själv, och dekonstruerar dig själv och ditt mående. Många är inte villiga att göra det. Psykologiska problem är fortfarande tabu för de allra flesta, vilket är absurt egentligen, för det är bara en del av din biologi. Kropp och sinne är inte två separata enheter, allt är sammankopplat. Det borde ses som en helt normal medicinsk åkomma. Depression till exempel, det är samma sak som vilken sjukdom som helst, men människor verkar inte se det så, de ser det som ett tecken på enorm svaghet om du kämpar med psykiska problem.

Men personen i The Background Noise håller på att finna sig i det, han vet att det inte spelar någon roll vad han än fyller sitt liv med, hans troféer eller hans pengar eller hans materiella ägodelar, det spelar ingen roll vad han gör: det kommer inte fylla det spirituella hålet. Så det håller honom vaken. Jag känner en person som honom. En väldigt normal person, som ändå kämpar med de här problemen: min farbror. När jag gick igenom min egen sjukdomsprocess sågs vi ofta, och han gick igenom exakt samma process, fastän vi är olika som människor. Det inspirerade mig att skriva låten.