Intervju
Ibeyi – hälften hälften och dubbelt upp
Publicerad: 21 oktober 2018 av
Maja Björsne
– Det stör mig inte att folk försöker beskriva vår musik, men saken är den att de sällan kan beskriva den. De nämner bara tusentals genrer och får allting att låta så komplicerat när det egentligen inte är komplicerat alls.
Det ligger något i vad Lisa-Kaindé Diaz, ena halvan av fransk-kubanska syskonduon Ibeyi, säger. Fransk-kubansk soul med inslag av pop, parisisk underground-elektro och traditionell afrikansk-kubansk religion. Nja. Feministisk RnB på både engelska och det västafrikanska språket yoruba. Delvis. Nyskapande och normbrytande dansmusik med spirituella konnotationer. Kanske, men osexigt som attan – det är förvånansvärt svårt att sammanfatta Ibeyis musik. Som Lisa-Kaindé själv säger: man måste lyssna för att bilda sig en uppfattning. Ändå händer det allt för ofta att hennes och tvillingsystern Naomis musik destilleras ned till det smått eurocentriska begreppet ”världsmusik”. Lisa-Kaindé kommenterar:
– Jag hatar det, men det lönar sig inte att bli upprörd. Det är bara så dumt: all musik är världsmusik. Det är en term som inte betyder någonting.
Oavsett vad Ibeyi bör eller inte bör kallas, är deras genombrott numera ett faktum. På nu ett år gamla Ash, uppföljaren till 2015 års självbetitlade debutalbum, gästas systrarna av storhet efter storhet. Bland namnen syns moderna jazzlegendaren Kamasi Washington (”en otrolig människa”) och amerikanska basisten och sångerskan Meshell Ndegeocello, som jämte Nina Simone är en av Lisa-Kaindés två ”gudinnor”. Gästlistan kan därmed tyckas svår att toppa – men skam den som ger sig.
– Det finns massor av folk som vi vill arbeta med, till exempel Kendrick Lamar och James Blake, och jag skulle säga att det kommer att bli fantastiskt att arbeta med Jack White , men man vet aldrig riktigt. Vi tvingar aldrig fram något.
Det sista är viktigt – inget får forceras, allt måste kännas naturligt. Låten måste vara rätt och i slutändan är det den som avgör. Lisa-Kaindé berättar att de ville samarbeta med James Blake redan på debutalbumet, men att de då inte hade någon passande låt att presentera för honom. Förhoppningsvis ser situationen annorlunda ut inför inspelningen av tredje albumet, de har redan några färdiga låtar och därtill en tydlig vision: de hoppas kunna kombinera ytterligheterna från de båda föregående plattorna.
– Vi vill gå längre och djupare. Första albumet var på ett sätt väldigt introspektivt och tystlåtet, men samtidigt djupgående. Sedan insåg vi att vi ville få folk att dansa och sjunga och röra sig. Vi ville ha eld. Jag tror det är vad vi försökte göra på Ash.
Hon fortsätter:
– Den tredje plattan kommer nog att vara en blandning mellan att fortfarande söka efter det [som vi sökte efter på Ash] och samtidigt gå tillbaka till något verkligt intimt och avskalat. Jag tror att vårt tredje album kommer att vara båda extremerna.
-
Den ena av dessa extremer står alltså senaste plattan Ash för. Enligt Ibeyi själva är det ett album som från första början gjordes med liveframträdandena i åtanke, i förhoppning om att verkligen få folk att dansa, sjunga och medverka. Efter ett års turnerande står systrarna med facit i hand och kan faktiskt konstatera att Ash i mångt och mycket blev som de hade tänkt sig. De är stolta. Albumet har åstadkommit mycket. Ändå ser de miljoner saker som de hade velat göra annorlunda – något som de väljer att se snarare som ett sundhetstecken än ett problem.
– Det betyder att man växer, att ens hjärna fortfarande arbetar och att man fortfarande växer. Jag tror att det egentligen är en väldigt positiv sak.
Ibeyis musik är starkt influerad av yoruba, en kultur och religion härstammande från Västafrika och som idag utgör grunden för ett flertal modernare trosformer, varav till exempel Santería som förekommer på Kuba. Att inkorporera gamla religiösa traditioner i modern progressiv musik är för systrarna Diaz självklart – de är lika mycket kubansk yoruba som de är fransk ungdomskultur – men visst var det nervöst i början.
– När vi insåg hur mycket yoruba det finns i våra låtar fick lite panik. Ända från början har det kommit yorubapräster, babalawos, till våra spelningar men tack och lov har de alltid varit otroligt stöttande. ”Ni representerar den här kulturen nu, så ni måste verkligen vara [försiktiga], men vi stöttar er.” Det är fantastiskt.
I att blanda in yoruba i musiken är en utmaning också av andra anledningar.
– Den största utmaningen är att se till så att folk förstår hur djupt detta är för oss, men jag känner som att det inte har varit en utmaning alls eftersom alla verkligen förstår, det har de gjort från första början. Jag tror att det syns att yoruba är något väldigt viktigt för oss.
Lisa-Kaindé talar för det mesta både för sig själv och Naomi. ”Vi” och ”oss” är betydligt vanligare pronomen än ”jag” och ”mig”. Det är uppenbart att systrarnas relation är nästintill symbiotisk, vilket antyds inte minst av albumomslaget till Ash: ett tjugotal pappersbitar som tillsammans bildar ett ansikte bestående till hälften av Naomi och till hälften av Lisa-Kaindé. Deras relation är oberoende av kontext – de fungerar likadant både privat och professionellt. Lisa-Kaindé tror att det är därför det klickar så bra på scen.
– Vi är väldigt sammanlänkade. Jag tror att det är svårt att arbeta och att turnera med någon oavsett vem det är, att vara med någon 24 timmar om dygnet är aldrig lätt, men jag skulle faktiskt inte kunna förställa mig att göra det med någon annan än Naomi. Det känns bara rätt.
-
I början av november kommer Ibeyi till Sverige för en spelning i Stockholm. Senast de var på svensk mark var för drygt tre år sedan, då de spelade under Way Out Wests klubbparoll Stay Out West, inför ”många fulla personer”. Lisa-Kaindé minns det väl. De var tvungna att gå upp tidigt nästa dag för att hinna med ett flyg till Norge och på flygplatsen började plötsligt telefonerna gå heta: under natten hade Beyoncé publicerat en video på Instagram där Ibeyis låt River agerade soundtrack.
– Vi fick meddelanden från våra vänner där de frågade hur det kommer sig att vi känner Beyoncé. Vi förstod inte vad de pratade om! Det var vad som hände senast vi var i Sverige, det var en rätt så grym dag.
Systrarna började göra musik när de var fjorton år gamla, ”uttråkade tonåringar”, som Lisa-Kaindé varmt formulerar det. Hon berättar att hon inte hade många vänner och ofta satt ensam i sitt rum. Där blev musiken ett sätt för henne att kanalisera sin smärta och vara kreativ – och så har det fortsatt, i snart tio år.
– Vårt mål är att göra musik och höra oss själva genom den och att bara vara kreativa, att experimentera. Jag hoppas att det alltid kommer att vara vårt mål och att vi kan göra det för resten av våra liv. Jag hoppas att vi en dag är två gamla tanter på scen tillsammans. Det vore så fint, att sjunga River och att inte kunna dansa med, att behöva sitta på stolar, det vore underbart!
Den största rädslan är just att kreativiteten en dag ska ha nått sin kulmen.
– Men jag tror att det är en dum rädsla. Man kan vara kreativ hela sitt liv och även om man går igenom tuffa perioder tror jag inte att kreativitet är något som kan upphöra en dag bara sådär.
Hittills är det i alla fall inte mycket som talar för att systarna Diaz kreativitet ska sina. Inspirationen är mer eller mindre ständig och influenserna som sagt många – fransk elektro, kubanska rytmer, starka kvinnor, yoruba. Bland annat.
– Vår musik är en blandning av genrer eftersom vi själva är en blandning. Vi är hälften hälften. Det är det vackra med musiken: den diskriminerar inte. Den frågar dig inte vem du är eller var du kommer från, eller hur du har blivit uppfostrad. Det tycker jag om. Inga murar, inga gränser.
Ibeyi spelar på Nalen i Stockholm den 1/11.
