På sitt självbetitlade debutalbum Ibeyi låter sig franskkubanska tvillingarna Naomi och Lisa-Kaindé Díaz influeras av bland annat jazz, soul, R&B, fransk elektronika och kubanska folkvisor. Det börjar avskalat med hymnlika a cappella-spåret Eleggua, som sjungs helt på yoruba (ett språk som talas i bland annat Nigeria och som kom till Kuba med slavhandeln). Fortsätter gör det sedan med uppgivna och mörka Oya, där yoruban får samsas med engelska om textutrymmet, ett grepp som vi snart får klart för oss är återkommande. I bakgrunden rör sig avskalade, afroinspirerade beats och dova basgångar. Dessa, jämte de luftiga körer och enkla men pricksäkra pianoslingor som är centrala för större delen av spåren, blir något av en signatur för systrarna Díaz. Som helhet uppfattas därför Ibeyi som en smula förutsägbar. Många spår följer samma mall och man vet ofta vad som komma skall: efter ett trumintro följer engelska verser i böljande melodier, sedan kommer ett break på yoruba. Repeat.
Detta till trots är det ofta väldigt bra – Ibeyi kan sin sak. Vad gäller sound rör det sig mellan danska Mø, Lordes Royals och moderna soultolkningar i stil med Hiatus Kaiyote, allt kantat med en touch av traditionell kubansk folkmusik. Det är modernt, nydanande och väldigt aktuellt. Singeln River imponerar med sin ärlighet, krispighet och spöklika närvaro. Också Mama Says, som handlar om sorgen efter systrarnas bortgångne pappa Miguel Díaz, perkussionist i Buena Vista Social Club, förtjänar att uppmärksammas. I dessa två spår integreras yoruban på ett naturligt sätt, och musiken är innovativ utan att för den skull bli överdrivet experimentell och svårsmält. Jämförelsevis är låtar som till exempel Think of You så pass osammanhängande och innehållsrika att man bara blir förvirrad.
Jag måste dock erkänna mig charmad av Ibeyis debut. Det finns självklart mycket att jobba på och på kommande album hoppas jag att de vågar sträcka sig längre ifrån sitt vedertagna sound och experimentera inte bara tekniskt, utan också med uttryck och känsla. Men visst är det bra. Parisduon lyckas bevisa något som många kan dra lärdom av i vår fördomsfulla och exkluderande värld: kulturellt utbyte rules.