Fängelset

Iceage
Göteborg, 14/11 – 2015

Publicerad: 15 november 2015 av John Jonsén

8

Det är nästintill oundvikligt att vara stillastående under en Iceage-spelning. Om du inte rör på dig kommer någon att göra det åt dig, oavsett om det är tack vare att du står mitt i främre radernas gemensamma postpunkextas eller genom dansimpulserna ifrån bandet. Efter tidigare Göteborgsvisiter, där den intensiva och svettdränkta Way Out West-kvällen i augusti detta år fungerar som utmärkt bevis, var chansen minst sagt god att gårdagen skulle sluta precis likadant. Trots allt var publiken dominerad av gymnasiala och hormonstinna besökare mycket tack vare slopandet av åldergräns, så det vore underligt om det åtminstone inte blev en liten knuffmoshpit nu när tillfället fanns.

När bandet kliver på scen känns det som ett dansinferno när How Many ljuder. Det är kanske inte samma ofattbara tryck som för tre månader sedan på Pustervik, men låtens frenetiska hi-hatslag och melankoliska gitarrslinga aktiverar både våldsamma och dansanta uttryck hos delar av publiken ändå, där var och en får chans att uttrycka sig på valfritt sätt – vilket både kan kännas exkluderande för de som inte vågar, men optimalt för de som känner av sina gränser. Det vanliga och förväntade introspåret On My Fingers må vara storslaget, men sällan kommer det finnas en mer eggande låt att öppna en spelning med inom modern postpunk än just How Many. Ett genialiskt drag ifrån den danska dekadenskvartetten.

Den eminenta frontmannen Elias Rønnenfelt behandlar scenen likt en catwalk som den naturliga modellen han är, under Glassy Eyed, Dormant and Veiled och The Lord’s Favorite. Hans stilrena image ihop med det förförande scenspråket lär knappast ha lämnat någon omedveten om hans skönhet, samtidigt som han snärjer hela publiken med allsången i sistnämnda spår. De fåtal besökare som inte uppskattar danskarnas Nick Cave-inkorporering fann åtminstone någon tröst i bandets ännu oinspelade material, där punksoundet ifrån You’re Nothing blandats bättre med de finstilta låtarna ifrån Plowing Into the Field of Love, mycket genom den energiska insatsen ifrån trummisen Dan Nielsen.

Precis efter den småstökiga triolbaserade Abundant Living uppstår någonting oerhört märkligt, då låten avslutats abrupt, vilket följs av att Elias utlyser två minuters absolut tystnad för dödsfallen som terroristattackerna i Paris utgjort under fredagen. Det är givetvis en fin tanke, men eftersom det tog ungefär tio sekunder för låten att avslutas till att lokalen enbart fylls upp av surrandet från diverse förstärkarutrustning blir stämningen förvirrad och tryckt – och dödar precis all pepp som infann sig i rummet. Det må vara en petitess i kontexten, men timing och placering kunde ha lagts på otroligt mycket bättre sätt än detta. Tanken att detta scenario delades av Eagles of Death Metals publik drygt ett dygn innan i Paris blir däremot allt mer tungt vägande när tystnaden börjar dominera, men som nöjesplattformen Drowned in Sound beskriver:

”If you’re at a gig tonight nod, clap, or scream along. Be defiant. Terrorism is literally about terrorising us with fear. […] Thump your heart and think about all those humans around the world who suffer this far more regularly than ”we” do. We’re all just humans on a tiny planet. Let’s never forget that.”

När trummarsch-introt till Morals väl smyger sig på vet samtliga besökare inte riktigt hur de ska reagera, efter att ha blivit beordrade att hålla käften i två minuter. Den tidigare energin som delats vågar återhämta sig något till slut, lagom till att Everything Drifts varmt klingande basriff börjar. Om det inte vore för den ovanliga tystnaden mitt i vad som normalt sett är 40 minuter av postpunkeufori blandat med andnöd och sargade stämband hade både Morals och den, just i detta fall, lättglömda Forever fått upplevas med dess fulla potential.

Efter att bandmedlemmarna lämnat scenen för ett givet extranummer klappar publiken givetvis i sedvanlig takt, följt av att Elias kommer ut kort efter och säger ”we’re going to play a bit more, but you’re gonna have to wait”, som om vi vore små otåliga dagisbarn. Gissningsvis vill medlemmarna hinna ta en cigg eller dricka medsmugglad whisky i en plunta, men det tar alldeles för kort tid för att något av det skulle hunnits med innan de plockar upp instrumenten igen. Och det är precis när de river av bandets mest slagkraftiga och välskrivna låtar – White Rune och Ecstasysom samtliga medlemmar bevisar att de har förtjänat att göra vad fan de vill helt konsekvenslöst. Vi hade kunnat vänta på att de skulle trycka i sig varsin låda med rödvin eller en trerättersmiddag – och det hade fortfarande varit värt väntan.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 341 [name] => Iceage [slug] => iceage [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 342 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 20 [filter] => raw ) )