Iceage
Plowing Into the Field of Love

6 oktober, 2014
Recension av Martin Kørra
9

I frontmannen Elias Bender Rønnenfelts tonartshöjningar på andrasingeln Forever kan man utvinna tillräckligt med information för att förstå vilken typ av utveckling Iceage gjort inför sin tredje skiva. Det är till exempel inte längre förknippat med olust att sätta epitetet ”sångare” framför Rønnenfelts namn. Utvecklingen skedde redan i samband med 2013 års You’re Nothing, men här tar han ut svängarna rejält. Den nihilistiska ungdomsrösten (som då fyllde sitt syfte) trängdes på förra skivan med en ångestladdad post-punkare. Mycket av Plowing Into the Field of Loves speltid fylls fortfarande av emotionellt belastade flämt och stön, men Iceages kollektiva självförtroende når samtidigt mycket längre än så. På The Lord’s Favorite dallrar Jakob Tvilling Pless basgitarr upp och ner medan Rønnenfelts röst bär på en amerikansk whiskey-swagger som borde vara omöjlig med en dansk bakgrund. Resultatet är någon form av poppig country-punk. Något liknande går inte att hitta någon annanstans på skivan.

På tidigare nämnda Forever gastar sig Elias in i låten med textraden ”I always had the sense that I was split in two”. En signifikativ rad för skivan som helhet, när Rønnenfelt kastar sig fram och tillbaka mellan den nyfunna Nick Cave-doftande personan och den före detta danska betongpunkaren. Splittringen manifesteras likadant i Forevers struktur, som går från ett långsamt mörker – tänk något från The Cures tredjegiv Faith korsat med något av Joy Divisions deppigare alster som sedan parat sig med The Pogues, typ – innan det (o)ljudsmässigt utmynnar i ett kakofoniskt knytnävsslagsmål. Något liknande går inte att hitta någon annanstans på skivan.

Ni fattar grejen. Influenserna är så vitt skilda och så tydligt framförda att Plowing Into the Field of Love nästan antar en spretig skepnad. Men trots att man bär de olika inspirationskällorna på utsidan så sammanstrålar alltid, alltid, bandets artistiska vision i ett gemensamt konstnärligt perspektiv. Man experimenterar med akustisk gitarr, med piano, med gurkor (?), med blås- och stråkinstrument, och det är sällan instrumentens framträdande sträcker sig över fler än en låt. Let It Vanish låter till en början som gruppens egen tolkning på Ennio Morricone innan den byter riktning och blir klassisk Iceage-punk (detta är alltså en sak nu) medan Elias upprepat skriker ”disarray”. Vid de ögonblicken är det svårt att inte få knutna nävar vildsint pumpandes genom luften för näthinnan. Men så bryts det rakt av med spår som titelspåret, där en akustisk gitarr utgör primär stämningssättare medan ”plowing into the field of love” sömndrucket sjungs som någon form av romantisk metafor.

Orden blir genom Rønnenfelts icke-fonetiska engelska nästan sitt eget instrument. Hans enastående lyrik kommer dessutom ännu mer till sin rätt eftersom hans sång sticker ut mer i ljudbilden och uttalet blivit en aning tydligare. Den arga ordboken han bar med sig i textskrivandet för New Brigade, där han sjöng om blod, brödraskap och brutna ben, har också strukit med. Vokabulären vittnar istället om en själanöd av synnerligen oroande proportioner. Själanöd med en touch av Nick Cave-eskt berättande. Som i Against the Moon, där den tröstande balladtakten för tankarna till en whiskey-stinn True Detective-bar samtidigt som en moonshine-sluddrande Elias sjunger om att pissa mot månen. Ja, alltså, urinera. Det låter enkelt att haspla ur sig att man pissar mot månen för att framkalla äckel eller avsmak hos lyssnaren – inte nödvändigtvis för att kiss är äckligt, men det är provocerande enkelt att ”sjunka” till kroppsvätskor när man skapar konst i syfte att just provocera – men det är aldrig enkelt. Det måste bäras upp av musiken eller filmen det förekommer i; samma textrad på Iceages debutskiva hade framstått som löjeväckande och pubertalt. Det säger en hel del om hur långt bandets sound kommit, och Elias förmåga att anpassa texterna efter musiken.

Inför You’re Nothing koncentrerade sig Iceage ytterligare från debuten, fann en vinkel och körde med den. De adderade ett djup och en emotionell laddning till den frenetiska ljudsfär de komponerat tidigare. På Plowing Into the Field of Love har de gjort en skiva som beter sig precis tvärtom. Genom att bryta sig loss och gallopera åt alla håll har de skapat ett verk som spänner över genrer utan att för en enda sekund frångå deras rötter: punken.

Skivbolag: Matador Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 341 [name] => Iceage [slug] => iceage [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 342 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 23 [filter] => raw ) )