Debaser Strand

Iceage
Stockholm, 26/9 – 2018

Publicerad: 27 september 2018 av Nikolas Berndt

6

Någon gång under kvällen står det klart: Iceage genomgår kanske något av en identitetskris. När en trodde att det danska bandet lyckats omdefiniera sig själva, och vid sidan av detta stå för en av de mest intressanta utvecklingarna av ett hardcore-band, med Plowing Into the Field of Love, släpper de säkra Beyondless. Ett album där hardcore-stämpeln mer eller mindre är borta och i stället ersatt med å ena sidan Velvet Underground-doftande atmosfärer, men å andra sidan ett album som väldigt mycket känns som yta. Hur som helst har det dock, tack vare Elias Rønnenfelts soloprojekt under åren, medfört en sångare som helt och hållet tagit sig an en ny roll.

Rønnenfelt catwalkar längre inte längs scen med en flaska rött i handen, utan här anammar han hela den Nick Cave-persona som till synes inspirerat honom: en kropp oskiljbar från musiken – han är i fokus, hans rörelser en förlängning av det instrumentala. Han är Frontmannen med stort F, det galna geniet som skriver ner sina texter instängd i ett torn om nätterna, människan som andas musik. Den nya imagen känns som en naturlig logik inom Beyondless värld, där ett narrativ, en fokus på text och, varför inte, ett skådespel blev större än någonsin förut. Texterna och den whiskey-drypande salongsatmosfären förmedlades av en särskild vikt som inte längre går att posera bakom i en tillbakadragen manér. Ett steg i samma riktning som gjorde Plowing… deras bästa album, men ändå gav det upphov till bandets minst intressanta album.

  • Under kvällens spelning på Debaser Strand domineras setet av senaste skivan och en Rønnenfelt som med all rätta tar sig själv på stort allvar. Men när setlisten är nästan detsamma som på skivan (bara Showtime som inte spelas) känns det bara som att uppleva en säker, om än inte en mer skränig och diffus, version av albumet. Medturnerande saxofonist och violinist bidrar visserligen till att live kunna få spår att blomstra som de så organiskt och orkestralt gör på skiva, men live blir det tyvärr mest en fight om att ta plats med gitarr, bas och trummor. Å andra sidan lyckas de extra instrumenten skapa en fantastisk stämning mellan låtarna – stundtals frijazz och obehagliga, paranoida toner sprider sig genom lokalen medan bandet gör sig redo för nästa låt. Det skapar en stämning djupare än den på skivan.

    Men ibland är det inte tillräckligt. Spelningens största problem infinner sig i diskrepansen mellan Rønnenfelt själv och resten av bandet – det är ingen fråga om saken att det är svårt att inte golvas av frontmannens framträdande men resterande är ett sömnpiller. Det här har personligen alltid varit ett problem med Iceage, och visserligen är det kanske en petitess, men det råa soundet som karaktäriserar bandets musik upplevs mer som en påklistrad image när den inte uttrycks live, eller när den enbart förmedlas av frontmannen. Det är egentligen huvudproblemet med senaste skivan och hur det i sin tur uttrycks live – image känns överordnat utförande.

  • Men i mångt och mycket känns det som att det är Rønnenfelt som blivit Iceage. Och visst är det fantastiskt att se honom på scen. Men resterande medlemmars redan tillbakadragenhet intensifieras i kontrast till Rønnenfelt, och när han dirigerar showen så mycket som han gör känns det nästan som att de – de som i ett band – inte vet vad de vill längre. Det är dock ingen fråga om saken om vad publiken vill. Massan som inte alltid är säker på vad de ska göra under låtar som Plead the Fifth eller Take It All får äntligen ny energi när tidigare spår som Ecstasy och Morals spelas. Det är i detta kaos som publiken vill vara, i denna virvelvind av oljud och distortion, där det råa snarare är inneboende musiken i sig än placerat ovanpå. I dessa stunder klickar allt, och där är även under dessa låtar som bandet vågar gå in i musiken mer. Medan publiken skriker “Pressure, pressure oh god no, pressure!” i stället för att sjunga med till Pain Killers gitarrsolo känns det momentärt äntligen som att allting känns rätt – som att det är här de ska vara.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 341 [name] => Iceage [slug] => iceage [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 342 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 23 [filter] => raw ) )