Iceage
Way Out West, 13/8 – 2015

Min enda tidigare liveupplevelse med Iceage var för två år sen, på Roskilde, vid en större scen och med en större publik. Då kändes det lite som att bandet dragit på sig en för stor tröja; att man inte riktigt lyckats fylla ut proportionerna och kunde bära upp förhållandena man tilldelats. Förväntningarna på konserten som punkspelning gick stick i stäv med arrangörens märkliga planer för bandet som trots detta anpassade sig så gott de kunde efter omständigheterna. De gjorde något annat än en klubbspelning och visste om det. Ett tio minuter långt drone-intro är till exempel uppenbart olikt gårdagens Pustervikspelning där moshpiten böljade fram och tillbaka i samma ögonblick som draperierna drogs isär.

Draperierna som drogs undan var inte helt olikt det vid avtäckandet av en staty. Helt plötsligt stod de där, löjligt snygga och löjligt coola. Elias muttrar sina enda mellansnacksord under spelningen när han introducerar Glassy Eyed, Dormant and Veiled varpå Way Out Wests garanterat svettigaste och blodigaste timme följer. Någon har fått näsblod smetat på sin vita skjorta och varje gång du stöter mot någon annan (vilket är exakt hela tiden) får du en dusch med svett över dig. Tänk den klyschiga skräckscenen innehållandes repliken ”I’m fine, it’s not my blood” utbytt mot svett och du kommer rätt nära känslan.

Forever avslutar setet och skapar med sitt schizofrena tempo små tiosekundersmoshar och det är ungefär då min grannes blick möter min och vi efter någon sekunds stirrande båda skriker ”helvete” till varandra. Så klart helt orimligt men desto mer jag tänker på desto bättre tycker jag det sammanfattar spelningen. Helvete.