Bananpiren

Iceage
Way Out West, 9/8 – 2019

Publicerad: 10 augusti 2019 av Jonathan Bonn

6

En av Way Out Wests mest irriterande schemakrockar uppkommer på fredagskvällen, när danska punkarna Iceage tilldelats en speltid på Bananpiren en ynka halvtimme efter att The Cure avslutat sin headlinespelning i Slottsskogen. Ett märkligt val, kan tyckas, eftersom båda banden verkar tilltala ungefär samma målgrupp av festivalbesökare. Väl på plats på Bananpiren och Magasin 105 är det förvånansvärt tomt framför scenen – om det är av ovanstående anledning är svårt att svara på, men som tur är strömmar det till lite mer folk lagom till att Iceage ska ställa sig på scen.

Bandet sparkar igång Abundant Living, och den evigt karismatiska och intensiva frontmannen Elias Bender Rønnenfelt tar genast kommando över scenen. Han far fram och tillbaka som ett yrväder mellan sina bandkamrater och eldar igång publikmassan i takt med att den ökar i storlek. Kvällens setlist blir en blandning av hardcorepunken från de tidiga skivorna och de mer orkestralt influerade tongångarna som präglat Iceages material sedan Plowing Into the Field of Love – en rätt okontroversiell uppsättning låtar, men med ett blandat slutresultat.

  • Under turnén för senaste albumet Beyondless har bandet ofta backats upp av blås- och stråkinstrument, men i kväll står de på scen med bara sig själva som tillgång. De nyare låtarna som framförs blir tydligt lidande av det – det dröjer till exempel ända fram till refrängerna innan man lyckas känna igen Pain Killer eller Catch It. Särskilt den förstnämnda, vars hela hook är bestående av blåsinstrument, blir nästan smärtsamt blek i skepnaden den framförs i. Det hjälper inte heller att ljudet i lokalen är så pass skränigt att nyanserna i många nummer nästan går helt förlorade.

    En av utmaningarna med att expandera sin ljudbild som band är att det inte alltid går att återskapa det inspelade materialet ordentligt i livesammanhang. Ibland träffar Iceage dock helt rätt – The Lord’s Favorite fungerar utmärkt att framföra med de basala instrument bandet har tillgång till ikväll, och med äldre nummer som White Rune och Ecstasy sätter de även de mest trötta festivalbesökarna i rörelse. Överlag gör Iceage en mer än godkänd spelning, men helhetsintrycket dras ner av att många av numren i mångt och mycket känns som missade chanser för bandet att visa prov på vad de verkligen är kapabla till. Men när bandet väl glimrar till gör de det ordentligt – Iceage är inte ett av vår tids mest kritikerrosade punkband utan anledning.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 341 [name] => Iceage [slug] => iceage [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 342 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 24 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 545 [filter] => raw ) )