Icona Pop
Roskilde, 30/6 – 2017

Det mullrar över Arenascenen. På den stjärnbeströdda backdropen stiger något som ser ut att vara två månar, eller nej, det är Aino Jawo och Caroline Hjelt från Icona Pop. Ett ”I love it!” slungas ut i luften och ekar mellan tältpelarna, men duon som kliver in på scenen börjar inte med sin monsterhit. Nu får vi bara höra en teaser på deras storhet – ett tema återkommande för resten av kvällen.

I stället är det Someone Who Can Dance som påbörjar nattens spelning och genast är publiken med på noterna. Den stora massan framför scenen rör sig till takterna och med varje slag är det som att duon växer. När man är instängd i sitt prettolyssnade är det lätt att glömma att även artisterna på radiostationerna existerar, men det har inte resterande världen gjort. Majoriteten av publiken verkar vara renodlade fans och även om det är en ytterst spridd skara som står nedanför scenen är festen till för alla. De som tycks njuta mest av den är de unga ansikten som står allra längst fram vid kravallstaketet. De lyser upp mot skådespelet ovanför, sjunger med i varenda rad och illustrerar tydligt hur Icona Pop är en ny generations stjärnor.

Det som kan vara gruppens svaghet i verkliga livet visar sig vara ett genidrag live. De enkla texterna går att skrika med till även om man inte har hört låten tidigare, och det gör också alla som är här. De fåordiga låttexterna kommer främst från de nyare singlarna och det är också de som får ta plats under spelningen. Det är lite synd att deras mer attitydfyllda alster som Manners och Sun Goes Down inte spelas, men med den folkfest som uppvisas nu kanske det inte gör så mycket. När setet sedan fortsätter med All Night predikar Jawo och Hjelt nattens psalm i kör. Även om deras röster stundvis försvinner i den starka bakgrundssången fungerar det väl i liveshowen och under de mer traditionella poplåtarna bevisar duon sin styrka rent sångmässigt.

Förutom att livesången sitter bra spelas även många av ljuden live. De har med sig både trummor och synt på scen, och under bland annat Ready for the Weekend hoppar Icona Pop själva upp på mixerbordet och styr över ljuden som pumpas ut från scenen. Med Justices spelning någon dag tidigare färskt i minnet lyser svenskarna extra starka. Skillnaderna mellan de båda grupperna illustreras allt mer under spelningen, för Icona Pop ger sig fan på att alla ska få en show med stort S. När de inte sjunger, dansar de runt på scenen eller mixar och ibland gör de allt samtidigt.

De riktigt injicerar glädje i publiken och när Girlfriend och nyaste singeln GIRLS GIRLS spelas direkt efter varandra får de hela publiken att skrika ”Me and my Girlfriend!”. Det känns som ett välbehövligt statement när varken de själva eller framför allt popkollegan Lorde får stå som huvudakter på festivalplanschen, trots sina respektive mångmiljonerstreams på musiktjänsterna. Inte för att duon behöver det intyget – headliner eller inte, setet fortsätter att leverera och när I Love Its domedagssynt sköljer över lokalen är festen ett odiskutabelt faktum. Hela publiken hoppar som en enda varelse till singelns beroendeframkallande refräng och det känns som att kraften från energin hade kunnat slunga tälttaket rakt upp i luften. Det tar dock inte slut här, utan finallåten blir Emergency. Med svängiga trumpeter och en utomjordisk spelglädje bevisar Icona Pop en gång för alla att de är en kraft värd att räkna med.