Pavilion

Idles
Roskilde, 28/6 – 2017

Publicerad: 29 juni 2017 av Erik Blohmé

9

Det är kanske inte en hundraprocentig sanning, men inte heller en orimlig teori – ju bättre en konsert är, desto färre bilder tar folk med sina smartphones. Inte konstigt att jag lämnar Idles spelning på Pavilion-scenen utan ett enda fotografi på minneskortet. På sätt och vis är det synd, det fanns mycket att se och minnas. Sångaren Joe Talbot biter ihop sina tänder så hårt att han blir röd i ansiktet och gungar fram och tillbaka som en absurd wobblehead av sig själv i naturlig storlek. Han ser ut som en korsning mellan Kapten Haddock och Popeye när han spänner varenda muskel i sin kropp för att grymta fram sina sarkastiska one-liners. Hur gitarristen exploderar i extas om och om igen och kastar sig ut bland en lika extatisk publik, och publikens hängivna gensvar på allt som bandet gör.

Fast hur kan väl min eller någon annans amatördokumentation göra spelningen rättvisa? Det som gör den fantastisk är ju egentligen det som inte går att fotografera. Stagedives, moshpits, hoppa-upp-och-ner-refränger och kontrollerat kaos på scenen är inte unika förekomster eller ens särskilt uppseendeväckande i sig. De är bara ett symptom på den osynliga elektriciteten som Idles skapar tillsammans med sin publik, den som gör att konserten får förlängd speltid av arrangörerna. Den som gör att främlingar tar tag i varandra, dansar och vrålar verserna till Well Done ihop innan refrängen slår ner i publiken som en hammare och alla studsar runt som idioter.

Idles ilska över nedskärningar, utförsäljningar och förtvinade levnadsvillkor blir genom någon slags musikalisk alkemi till glädje och förlösning. Det är precis som Nick Cave säger – ”Songwriting is an immensely positive act, nothing to do with sadness or depression, no matter what you’re writing about”. Sällan har det varit lika tydligt som när Talbot sjunger den banala men deprimerande och diskbänksrealistiska texten till 1049 Gotho (låten har bokstavligen en referens till att pissa i köksvasken). Bandet och publiken är själva sinnebilden för eufori i den klumpiga dansen till låtens stötvisa utbrott. Spelningen i sig är själva sinnebilden för en lyckad punkspelning. Jag har visserligen inga fotografier, men nackont och ömhet i kroppen räcker gott och väl som minnen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2472 [name] => IDLES [slug] => idles [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2473 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 250 [filter] => raw ) )